Ibland inser man precis hur mycket sommarfågel man är.
När jag tycker fiskarens bojar, rep och redskap av alla de slag är vackra där de ligger utspridda på grässlänten. När jag kliver runt i min fina svarta klänning, som är lite för lång så jag måste lyfta lite i tyget på ena sidan för att inte snubbla, och fotograferar bruksföremål som för byns fiskare endast är sådant som behövs för att kunna fiska, uppradat på ett sätt som gör det enkelt att återuppta arbetet.
Då är jag bara en stadsbo som inte vet bättre än att tycka det jag ser är vackert och konstnärligt.