Jag hade tänkt ta fina foton på vattenledningsdammarna med dess mäktiga fontäner. Till vår bestörtning var vattnet inte på och dammarna var alldeles uttorkade.
Men jag är inte den som surar i onödan; jag vände det till vår fördel istället (usch, så käckt!). Kände vibbar från Vanessa Paradis musikvideo till låten Be my baby som jag älskade när den kom 1992. Där trallar hon i en gammal uttorkad bassäng.
David och jag skuttade fram och tillbaks mellan snustorra dammar och se så fint det blev.
Det är bara musiken som fattas.

Det fina i kråksången är att när den där låten kom var David och jag elva år, vi gick i femman och vi var ihop. Vi satt på hans sängkant och jag sjöng Be my baby för honom. Han sa att han tyckte jag sjöng fint. Sen pussades vi och så fort vi hörde knarret av föräldrasteg i trappan öppnade vi en Kalle Anka pocket någonstans i mitten och låtsades att vi läste.
Typ samma som nu alltså.