Ska berätta för er om något som för mig är obegripligt.
Det handlar om gymbesökare.

Jag har börjat träna på Lundbybadet. Jag fick en ordentlig genomgång av alla maskinerna av en instruktör men eftersom jag är en nervös typ dröjde det ett par veckor innan jag vågade mig på styrketräningsmaskinerna.
Satt på träningscykeln och tittade på alla som var modiga. Tränade duktigt på alla maskiner som inte krävde inställningar av stolshöjd, rygglutning och kilon, samtidigt som jag insåg saker beträffande de andra gymbesökarna. Alla gör hur fel som helst.
Jag, som aldrig har styrketränat förr och är rädd för maskinerna, vet mer än nissarna som verkar tro att de äger gymmet.
Jag är så vansinnigt rädd för att göra fel och på så vis skada min kropp för alltid så nu när jag faktiskt har vågat mig över till den andra sidan av gymmet är jag extremt noga med inställningar, armvinkel, ryggstöd och "räkna två upp, och tre ned".
Och det är ju bra. Det ska man vara.
Men folk överlag verkar inte tänka så. De struntar i allt vad inställningar heter, stressar igenom varje rörelse och sitter till och med på fel håll i vissa maskiner.
När jag idag sprang på crosstrainermaskinen hade jag en man bredvid som sprang så fort att jag faktiskt oroade mig för hans liv. Jag var uppe i en hastighet av åtta kilometer i timmen, vilket gav rätta hjärtfrekvensen för mig. Snubben bredvid mig låg med överkroppen över hela displayen med benen snurrandes runt i en hejdundrande fart. När han lugnade ner sig lite och sträckte på sig, tillräckligt för att jag skulle kunna se displayen, var han uppe i TJUGO kilometer i timmen! Och det var hans lugna tempo!

Jag märkte att jag inte var den enda som oroade mig. Folk tittade bekymrat, men också lite roat, på honom.
Och han fortsatte så i säkert tjugo minuter.
Det är i det här läget som jag börjar känna att jag vill säga nåt.
Typ knacka honom på axeln och säga "Du, jag tror inte det är så bra för din kropp att hålla på sådär" Eller "Äh, ta det lugnt, va!"
Men jag anar att han inte skulle bli så glad på mig. Han verkar ju sjukt nöjd med sig själv och sin fysik.

Detta är så himla typiskt mig. Jag klarar inte av att se någon göra något som kan skada dom själva på ett eller annat sätt. Det kan handla om något så enkelt som att råka höra någon på spårvagnen prata om att de ska till Majorna och sedan vara på väg att kliva av i Haga. Sånt kan jag inte se utan att rycka in. Då brukar folk visserligen vara glada och tacksamma över min hjälteinsats.

Förr i världen var jag alltid snabb med att rätta folk när de sa fel.
Det uppskattade folk däremot INTE.
Jag förstod aldrig varför folk blev så arga. Jag hade ju uppskattat om folk berättade för mig om jag la betoningen på i-et och inte ö-et i förbise (skulle jag visserligen ALDRIG få för mig att göra!).
Men då har jag också två föräldrar som är journalister och som har rättat mig på ett vänligt och informativt vis hela min uppväxt.
Självfallet är det aldrig trevligt med folk som vill mästra en, och som självgott vill bevisa att de är så mycket bättre än du för att de kan uttala malplacerad på rätt sätt.
Men såhär tänker jag: hellre få veta att man säger fel så att man slipper göra det felet igen än att ständigt gå omkring och använda ord på fel vis och få folk som inte förstår eller tar en på allvar. Likadant på gymmet. Jag hoppades innerligt att en gyminstruktör skulle dyka upp som en skänk från ovan och informera den här hastighetsgalna typen att det inte är bra för honom att skynda så. Att han skulle kunna få en hjärtattack och dö om han fortsatte på det viset.
För JAG kan ju inte säga till honom! Han tycker säkert jag är lat som bara springer i 8 kilometer i timmen.
Han skulle förmodligen inte ens tycka att jag var en besserwisser, utan bara en lat människa som borde öka tempot lite.
Comments (2) Write comment
Show other posts
Shops Lotta Jewelry shop Photo shop