Cykelfärden till jobbet idag var ingen höjdare.
Det kändes som någon hade tryckt upp trettio, hårt sugande, dammsugarmunstycken mot mina kinder. Huden fladdrade i motvinden, och i nedförsbackar som jag normalt sett susar nedför fick jag växla ned för att orka cykla igenom den mur av blåst som tornade upp sig framför mig.

Jag fick kompensation på vägen hem. Sex och en halv kilometer medvind. Solen strålade och jag sjöng med i musiken som spelade i mina hörlurar. Högt sjöng jag när jag cyklade genom den praktiskt taget tomma golfbanan.
Och sen lyfte jag armarna. Som en fågel. Sträckte ut dom så långt åt sidorna som det bara gick, trampade så fort benen höll och flög fram. Mina mungipor hängde med uppåt och jag skrattade samtidigt som jag sjöng med i musiken som var passande glad och upptempo.

Så här ska det alltid vara, tänkte jag, och kisade mot den sköna solen.