Jag är ingen tågnörd. Jag lovar.
Men jag gillar tågstationer. Spåren, rosten, ledningarna, vagnarna.
Tror det har nåt att göra med att tågstationer har fört samman folk i hundrafemtio år. Visst har det skett modifikationer men det är nåt gammaldags över tågresande.
Jag tycker om att möta en kär vän vid tåget och jag uppskattar att bli mött på perrongen av någon som väntat på mig. Är man kär i personen som man blir mött av kan man kanske rent av få sig lite Perrongel. Jag vill alltid plocka fram kameran när jag ser solindränkt räls.
Detta betyder inte att jag står vid perrongen och räknar tåg, lär mig tidtabeller utantill och vet precis vilket årtal ett visst tåg är tillverkat.