När jag åker tåg brukar jag sysselsätta mig med en lek som jag har kommit på själv. Den heter ingenting, men för sakens skull kan jag ju döpa den nu. Den heter Fota Sverige i förbifarten.
Min mobiltelefon fungerar lite grann som ett sådant där lyckohjul på nöjesfält. När man har tryckt på knappen dröjer det en stund innan kameran tar kortet. Skärmen stelnar till tre gånger innan den till slut bestämt sig för vilket motiv den vill fånga. Ibland ser man vackra sjöar, fina stugor, vida åkrar susa förbi medan kameran fortfarande inte tycker det är tid att stanna. Sånt är frustrerande.
Men ibland trycker man på knappen mitt i ett kalhygge och så stannar kameran precis framför en slingrande bäck.
Då känns det som om man har vunnit.