Gamla Sambon påminde mig om en fin grej förra helgen.
När vi bodde i södra England (2000-2001) fotograferade vi våra äventyr noga. Vi tog kort på allt. Inga digitalkameror på den tiden så det blev många turer till fotostället för framkallning och inköp av nya filmrullar.
En av de fina sakerna med den moderna kameratekniken är ju att man kan radera foton som inte blev bra, men det är också en av nackdelarna.
Jag ska förklara:
De kort som vi tyckte blev misslyckade, där våra ansikten helt enkelt var fulare än de någonsin skulle kunna vara i verkligheten, rev vi helt enkelt itu. I fyra till sex bitar.
Och vips hade man fyra till sex nya fotografier. För de fula delarna, ansiktena till exempel, slängde man i papperskorgen och de fina behöll man. Och då upptäckte vi nya saker i fotona.
På det översta fotot blev min turkosa jacka så snygg mot Staffhousets tegelvägg och plank. Fotot får en lite cool känsla. "Här står jag och lutar mig mot en tegelvägg",liksom.
På det nedersta fotot (vår avresedag från Sverige till England, början på äventyret.) upptäckte vi att det satt en söt liten tant bakom oss, tittandes in i kameran.
Och lapparna som jag höll i min hand känns liksom viktiga på något vis. Om detta hade varit en deckare på tv så skulle de lapparna vara viktiga dokument som skulle vara avgörande för hela filmens handling.
Att ansiktena inte finns med på bilderna ökar känslan av spänning och nervositet som vi kände den dagen. När jag tittar på bilderna idag tänker jag att det fanns delar av livet, framtiden, äventyret, som man inte kunde se. Som var dolda för ögat. Utanför vår vetskap.

Ja, summan av kardemumman blir alltså att släng inte era gamla pappersfotografier som ni inte varit nöjda med. Riv dem istället i bitar, välj ut de snygga delarna och upptäck saker ni tidigare aldrig lagt märke till.