Igår var David och jag på bio och såg den här filmen. I 3D!!!
David har varit uppspelt i en vecka. Jag tänkte mest det skulle bli mysigt att gå på bio. Och så såg jag förstås fram emot att vända mig om i salongen precis innan filmen började, och titta på alla andra biobesökare i fåniga 3D-glasögon...
3D-glasögonen nu förtiden är inte tvåfärgade. De ser ut lite som brillorna som Michael Caines rollfigur Harry Palmer från 60-talet hade.
Bara det gjorde ju biobesöket ännu mer intressant! (För er som inte känner mig kan jag informera er om att jag älskar Michael Caine. Hade planer på att gifta mig med honom 1964, men jag fanns inte då.)

Redan i förtexterna var jag minst lika begeistrad som David. Det här med 3D var ju coolt!
Och filmen var ju rolig.
Tänk, det trodde jag inte!
Jag kände hur min inställning omkullkastades totalt och när filmen var slut var jag helimponerad över dagens teknologi.
Lite tråkigt var det förstås att David, som sett fram mest mot detta och som är utrustad med supersyn, hade problem att se vissa av grejorna med tydlig skärpa. De där sakerna som liksom stod ut från duken och som man för en microsekund var helt säker på att man skulle kunna beröra. Det såg han ibland dubbelt.
Idag har han ägnat lång tid åt att surfa på nätet för att hitta en förklaring på detta. Förklaringen lyder: Det kan vara så för vissa.

Vidare funderade vi även på hur man gör om man redan har glasögon. Får man ha dubbla glasögon på sig då? Dubbelt töntigt!
Räknar bioindustrin med att alla har linser nuförtiden?
Och så sänder vi en tanke till min far som bara ser ordentligt på ett öga och därmed aldrig kommer få uppleva 3Dfilm.
Stackars far.