När jag var liten hatade jag promenader. Jag förstod liksom inte poängen med att i rask takt promenera förbi alla mysiga ställen att bygga koja på.
Skogen formligen kryllar ju av tänkbara kojställen!
Det bör man ta vara på! Inte springa förbi dem och sen låtsas att man är nöjd med den så kallat uppfriskande promenaden!

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit lite svag för Kojor.
Jag minns de kvällar när mamma jobbade sent och jag och far gjorde en koja i mitt rum av lakan och möbler. Sen gjorde vi stekt äggmackor som vi åt inne i kojan i ficklampans sken. Testade att bygga lakanskoja och äta stekt äggmackor med mamma en gång när pappa jobbade sent, men det funkade inte alls lika bra. Mamma och jag hade liksom redan skapat oss en tradition i att äta pocorn och dricka te iställlet. Och så åt vi Käck. Pappa och jag åt Lakritspipor.
Vissa grejor var liksom mysigt att ha tillsammans med bara den ena föräldern. Lite som en hemlig klubb med mamma eller pappa. Ja ja...sidospår...

På Österlen hade jag faktiskt mitt eget Kungarike vid en bäck som rann ner till havet. (Nu kryllar det av massa andra barn där så jag får väl erkänna mig nedstigen från tronen.) Mina föräldrar tyckte det var roligt att jag döpt det till Kungarike eftersom jag borde varit drottning. Jag minns att jag tyckte de var konstiga som sa så. Hallå! Kungen är ju alltid högst liksom. Det är ju Kungen som bestämmer (trodde jag då, ja)!!
Klart som tusan att jag var Kung!

På väg hem från jobbet går jag förbi en skog med denna "koja" skymtandes bakom träden. På sommaren syns den inte alls för all grönska. Nu ser den lite läskig ut. Som hämtad ur en skräckfilm.
Fast det ser ut som någon har lämnat ett par blåa tossor, som man har på skorna för att inte smutsa ned på vårdcentralen, i kojans dörröppning. Kanske ett fattigt vårdbiträde sover där om nätterna...

Min kojförtjusning har nog varit betydelsefull i mitt sätt att inreda mina hem på. Jag vill ha det mysigt hos mig.
Och istället för ficklampa finns det färgade lampor och ljusslingor.