Åh, Hösten. Åh, bästa bästa årstiden! Fylld av vemod för att den är så kort. Men bara det bästa är kort nog. Eller vad man säger.
En promenad genom flera alléer och över en och annan bro ledde till ett soppställe med uteservering i ytterligare en allé.
Världen är nog som vackrast sett från en allé, tror jag.

Hemma igen bråkar jag med min hjärna som inte samarbetar med händerna. Om man nu har en klar bild i huvudet över hur något ska se ut, varför i hela fridens namn går det inte bara göra det sen??? Jag begripert inte!
Jag tror, på allvar, att en kanna chai är lösningen på alla mina problem. Och DET kan jag fixa!