Efter gårdagens inlägg kändes det överraskande, och ytterst behövligt, att solen strålade på himlen idag.
Hade turen att ha två promenader på schemat. Vissa stunder var solen så stark att jag bara gick framåt utan att se någonting för allt ljus. Det kändes skönt. Blunda och gå med solen strålande mot mig. Som att promenera igenom en vägg av ljus.
Tjärnen långt in i skogen jobbade på ett istäcke.
Det är fint när isen är sådär spröd att man vet att om man skulle lägga handen på den skulle isen spricka med ett lätt krasande ljud, och handen skulle sjunka ned i det kalla vattnet.
När isen är så tunn att man kan se vad som döljer sig på bottnen.

Solen gör mycket för humöret. Det är ju bevisat. Men precis hur mycket den gör inser man bara när man varit utan den ett längre tag. Man klarar dagarna utan sol, men tänk så mycket vackrare allt känns med en gnutta solljus.
Ibland önskar jag att det gick att spara ljus. I en liten ask. För vissa dagar är ljuset helt obeskrivligt och då hade det varit fint om man kunde stanna ljuset, förvara det nånstans säkert, och plocka fram det vid behov.
Jag försöker fotografera, men kameran räcker inte till.
-Det är ju så vackert här, tänker man, men när fotot väl är taget ser man att huset som ljuset faller på är ruskigt fult. Och det är en stor lyktstolpe i vägen. Och det är ju faktiskt inte det minsta fint här!
Hur kunde jag tycka det?

-Det var bara ljuset.