Är tokförkyld. Vill äta knäckebröd med öronen.
Kan inte prata.
Sån tur då att bloggandet inte kräver så mycket av den varan.

Har legat i soffan, invirad i mitt täcke, tittandes på Ocean girl.

Det är en härlig blandning av ungdomsserie, dåligt skådespeleri, Science fiction och galet 90-talsmode. Ibland tänder det dock till och skådespeleriet blir tidvis faktiskt riktigt fint. Oftast är det då ungdomarna, och inte de vuxna, som visar mest talang.
Har sett hela andra säsongen idag. 13 avsnitt (men bara typ 20 minuter långa!).
Yaay!

Och visst grät jag en skvätt i slutscenen som bara är sååå fin och romantisk. Fast jag gråter ju till allt så det behöver ju inte betyda nåt...

Men i scenen där den onda pojken, som visat sig lida av svår dyslexi, lär sig läsa med hjälp av Neris ord "Du måste tro på dig själv. Först då kommer du kunna läsa", då skrattar jag tills skrattet övergår i vansinneshostning.
Självfallet lyckas han sedan stamma fram några försiktiga meningar ur barnboken, och allt det onda rinner liksom av honom och han blir snäll och får till och med en tjej i slutet!!
Nån måtta får det väl ändå vara på det sentimentala!
Näää, då hade det inte varit hälften så underhållande.

Och när huvudet är sprängfyllt av förkylning orkar jag inte med nåt smart och finkulturellt. Då är Ocean girl perfekt.

Inga bortförklaringar mer; Jag gillar Ocean girl även när jag är frisk.