Det hade börjat skymma när vi klev utanför dörren. Hela Biskopsgården var täckt av en tunn frosthinna som fick grenar att se ut som tentakler och grässtrån som sakta vajande sjögräs.
Alla dessa färger som träder fram i kylan. Det är undervattenskulörer ovanför havsytan.
Och lika simmigt som man rör sig under ytan känner jag mig i huvudet idag. Det kanske är som min mor alltid brukar säga: Sjön suger. I den meningen att det tar på krafterna att vistas i havsluft, inte att den är dålig.
Och jag säger som JAG alltid har sagt: Det är inget som inte en kopp te kan råda bot på!