David och jag firade nyår traditionsenligt. Eller, vi startade traditionen förra nyåret och eftersom vi upprepade detta nyåret så är det nu en tradition.
Jag har aldrig riktigt förstått poängen med stora nyårsfester som planerats ett halvår i förväg. Jag har aldrig riktigt förstått poängen med nyår. Varför det ska vara så stort.
Nyårsfirande är som bäst, enligt mig, i liten skala.

David och jag gjorde sushi. Massa sushi. Manhattan rolls är den nya favoriten. Rökt lax, gräslök och cream cheese. Jag hade gjort sushiomelett också. Enligt receptet ska man helt enkelt rulla ihop den enligt beskrivning. Det är aldrig helt enkelt. Men det smakar fantastiskt, och det är ju det som betyder något.

Efterrätt var marängsuisse. En gammal klassiker. Den enda efterrätt jag accepterade på mina födelsedagar som barn.

Och sen började det dra ihop sig till nytt år. Vi gick upp på Ramberget och njöt av hela stans fyrverkerier. Det är verkligen en magnifik upplevelse. Det finns väl egentligen inget töntigare än att stå och Ooohh:a och Aaaah:a när fyrverkerier exploderar i ett färgspakande regn av pyroteknik, men detta är verkligen fantastiskt! Det finns inga Ooooh:n och Aaaah:n som räcker till för detta. Man står bara tyst och tittar.

Tills galningarna runt omkring börjar skjuta raketer åt alla håll.
De säkrar inte ens raketerna, bara lutar dem lite käckt mot en lyktstolpe och hoppas på det bästa. Allt som oftast skjuter raketerna iväg i en överraskande riktning. Kanske rätt in i hopen av folk som försöker hitta någonstans att ta vägen utan att bli skjutna.
Ett tag var vi faktiskt lite rädda.
Det värsta av allt tycker jag är att dårarna har sina små barn med sig. De vuxna skrattar när raketerna flyger iväg åt alla håll. De små gråter av rädsla.

Jag förstår faktiskt inte den sortens totala respektlöshet. Folk har gått upp på berget för att njuta av utsikten. Inte behöver man skjuta raketer då.

Muttrande och morrande gick vi hem och kände oss betydligt äldre än 27.
Fast någonstans mellan berget och lägenheten kom vi på att nu är det 2009 och vi har skapat oss en tradition tillsammans.
Det kändes fint.