I helgen upplevde jag stark samhörighet med andra människor under två olika tillfällen.
Första gången var i lördags.
En av mina kolleger hade köpt med sig ostkaka till jobbet. Frödinge ostkaka. Hon frågade om vi andra två ville smaka lite småländsk efterrätt. Då insåg vi att vi alla var smålänningar inflyttade i Göteborg. Det var ju fint. Medan vi åt säger kollegan att när hon var liten brukade de alltid köpa Vrigstads ostkaka. Då utbrast vi andra unisont: Ja, Vrigstads är ju den riktiga äkta ostkakan!
Vi tittade på varandra, alla tre, och upplevde sann samhörighet. Ingen, utom en äkta smålänning, skulle kunna förstå vad vi kände då.

Den andra gången var igår.
En annan kollega hade blivit frågad hur många cigaretter hon rökte om dagen. Hon hade skrattande sagt att hon röker ju inte! Hon har rent av aldrig ens smakat på en cigarett.
Jag blev helt paff. Inte jag heller!, säger jag, för det är precis så det är. Jag har aldrig någonsin haft en cigarett mot mina läppar och jag tänker aldrig någonsin ha det heller.
Vi såg på varandra och log. Samhörighet.
Hon och jag delade något stort. Ingen av oss hade tidigare träffat någon som aldrig rökt en cigarett i sitt liv.
Det var ett fint ögonblick.

En annan spännande sak: Jag har flätor idag. Två stycken. Långa som fan. På var sin sida av huvudet. Säg, när hade jag det senast?
Sketalängesen!