Hela veckan hade jag längtat efter sopplunch på Röhsska. Vi promenerade dit i expressfart. Över bron, förbi fotgängare, förbi en cyklist till och med.
När vi kom fram stod det Tacobuffé med stora bokstäver. Som en del av Regnbågspromenaden serverades alltså tacobuffé. På vilket sätt är tacos mer gay än soppa? Har det att göra med att varje skål innehåller olika grönsaker som på så vis bildar regnbågens alla färger?
Men hallå!? Gulasch!?
Jag kan då inte tänka mig nån tristare mat än tacos.
Sur blev jag. Om jag inte hade gillat och stöttat homosexuella hade kanske min ilska vänts mot dem.
Well, well. Vi gick till Soup & bagel istället där onda italienska tanter välte ner min jacka på golvet och istället för att ta upp den och be om ursäkt, så stirrade de bara på den till jag plockade upp den själv.
Om det inte vore för att jag gillar Italien...
På väg hemåt tittade vi på Regnbågspromenaden och jag insåg en sak. Demonstrationer gör mig blödig. Det stockar sig i halsen och jag får svårt att prata utan att börja gråta av rörelse. Det är så fint när människor står upp för vad de tror på och kämpar tillsammans.
David säger att jag gråter för allt. Och jo, det må hända att jag är lättrörd men demonstrationer funkar alltid. Så, nu vet ni det om ni någon gång vill få mig att böla.