Ibland gör jag smycken som liksom slår an en särskild ton i mig. Som den här blomberlocken. Den är så skir och ljus och ser både spröd och stark ut. Jag vill rulla runt den mellan fingrarna, känna på den, titta på den ur olika vinklar. Jag vill fota den i softat ljus med tunna, tyger fladdrande omkring den.
Det känns lite olikt mig. Det där softade och ljusa. Men jag kapitulerar inför känslan och kliver ut på balkongen och införlivar allt det där.
I sådana lägen söker jag runt på flickr efter foton med samma känsla. Kolla här, här, här, här, här och här. Förstår ni min känsla?