Min solbränna förvandlas. Idag är den blåstäckt och med en lätt stekyta.
Det gör ont och jag är rädd för vad ljuset därute kan göra för att förvärra det hela.
Det är en mycket nedslående känsla att inte vilja synas. Att vilja gömma sitt ansikte. Att inte möta folks blickar. Dåligt självförtroende och kass kroppskänsla, visst. Sånt dras man med för jämnan. Men aldrig tidigare en ovilja att visa mitt ansikte. Ovant för mig och lite ledsamt.
Får en att tänka lite. Om någon vecka är mitt ansikte förhoppningsvis återställt och jag kommer modigt möta andras blickar igen. Men vad löjligt det är egentligen. Jag, som alltid är så noggrann, som brukar smörja in mig redan i april, som inte brukar lämna solhatten hemma vid strålande väder, jag har bränt mitt nylle och får nu skämmas för det.
Skämmas inför mig själv i alla fall.

Lite uppmuntrande är då den lilla flickan som passerar mig och avundsvärt viskar till sin pappa Titta! En Cowboy! om min förklädnad. Och det är nog bara jag som väljer att klä mig i färgstarkt blått, från strumpbyxor och hela vägen upp till hatten, med avsikten att vara osynlig.
Som en modern och korkad version av Plupp ser jag ut idag. Minus det stora leendet.