Idag har jag fnittrat alldeles för högt på en spårvagn. Det var så fint. Tre tjejer i övre tjugoårsåldern med tapas i magen fnittrade och fnittrade och killen på sätet mitt emot var ingen vi kände, men han följde vårat samtal ändå. Och jag såg nog att han log.
Vi pratade om barndom och familjer.
Jag berättade om första gången familjen Losten hyrde VHS-film. Det är en historia som bara blir bättre med åren.
Detta var på den tiden när man inte hade egen VHS-spelare i hemmet. Man fick hyra videospelaren samtidigt som man hyrde filmen.
Det var fredagkväll och fredagsmyset var ännu inte uppfunnet, men det hindrade inte oss från att ha en mysig fredagskväll.
Min mor, far och jag hade hyrt moviebox och filmen Äppelkriget. Man skulle kanske kunna tro att man första gången man hyr film ska hyra nåt nytt som man inte sett tidigare, men nä, vi hyrde Äppelkriget. Det ÄR ju faktiskt en vansinnigt bra film.
När vi kommer hem kopplar vi in videospelaren och sätter igång filmen, bänkar oss framför teven förväntansfullt och väntar på att Hasse & Tage ska dyka upp i rutan.
Nu började det.
Men vad falls?! Detta är ju inte Äppelkriget! Det är nån annan film. Vad konstigt.
Vi tar ut filmen och tittar på den. Jodå, det står Äppelkriget på den. Vad lustigt, de måste ha felmärkt filmen i butiken.
Pappa och jag åker tillbaks till videobutiken. Vi förklarar situationen.
Killen i kassan ser förvånad ut. Han förstår inte hur detta kunde hända. Han vill gärna dubbelkolla filmen och sätter in den i butikens video som hänger på en ställning i taket.
Filmen börjar spelas och det är samma konstiga film som vi börjat titta på hemma. Men så ändras det plötsligt, det blir en annan film. Skumt.
Killen i kassan tittar på oss som om vi vore dumma i huvudet, och vid närmare eftertanke så var vi ju just det, sen säger han med en trötthet i rösten som jag fortfarande kan höra i mitt huvud:
Men, det är ju REKLAMEN innan filmen.
Vi tar vår film och åker hem till mamma och tittar på den. Äppelkriget. Hasse & Tage. I början kände vi oss lite skamsna men vi glömde det fort för Äppelkriget ÄR ju ändå en vansinnigt bra film.

Åkte på tur till stan. Rusningstid. Köskoj.

Egentligen var det inte det jag ville prata om.
Idag vill jag prata om en helt annan sak.
Idag upptäckte jag att jag har blivit min pappa. Jag ÄR Peder Losten.
Jag ska förklara:
När jag var liten var min far Samarinberoende. Ni vet det där magmedlet som man släpper ner i ett glas vatten och som brusar. Ja, ni är med mig.
Jag minns hur jag kunde höra brusljudet från mitt rum när farkär stod i köket på kvällskvisten och gjorde sig ett glas Samarin.
När han drack det lät han såhär: Aaaaaaahhhh!
Som att det var jättegott!
Jag tyckte alltid det var så himla himla konstigt för Samarin är ju asäckligt! Jag sa ofta så: Uuuuööööee! Äckligt ju!
Då sa alltid min käre fader Det gör gott för magen och då smakar det också gott.
Gud, vad jag aldrig kunde förstå det där. Äckligt är ju äckligt, hur nyttigt och välgörande det än må vara.

Men så idag. Då stod jag där i köket och gjorde mig ett glas Samarin och när jag drack det lät jag såhär: Aaaaaaahhhhh!

Jag ÄR Peder Losten.

På spårvagnen över älven vänder jag huvudet åt höger och ser den tidiga kvällssolens strålar silas genom punkarens tuppkam.
Jag korsar sedan ett torg och ser ungdomar plocka förortsäpplen.
Jag hör en pojke ropa till en annan på bruten svenska Ahmed, du är dummare än tåget! och jag tänker imponerat: Undrar hur många svenska pojkar under tretton som ens känner till det uttrycket? Vem är det egentligen som förstör vår svenska kultur?

Värmen i min kropp och leendet på mina läppar när jag går genom en särdeles fin Göteborgsförort på årets första officiella höstdag.

Jag har en kompis som heter Annie. Vi träffas bara när jag sover. Annie är annorlunda.
Jag kom hem efter nattjobbet. La mig för att sova. Första en och halv timmen hade hela Sveriges telefonförsäljare på schemat att ringa upp mig. Sen somnade jag.
Då ringde det på porttelefonen. Jag steg upp och svarade. En kvittrande röst i luren: Hej! Det är jag! Det är Annie, jag har tagit studenten nu! Jag kommer upp!
Okej, säger jag och trycker på knappen till portlåset. Jag är så trött, kan inte riktigt minnas vem Annie är. Hon sveper in genom min dörr, hennes ansikte är så ljust, jag kan inte riktigt se henne. Bara massa vitt ljus. Jag kisar och sedan ser jag henne! Annie!
Min gamla vän. Hon som inte är som någon annan.
Hon kommer och hälsar på då och då och sedan är hon plötsligt borta igen. Inga telefonnummer, ingen förklaring. Borta.
Nu var det nog fem år sedan sist. Då satt vi i mitt kök i Lund och drack te och hon berättade om allt som hänt i hennes minst sagt galna liv. Nu står hon i min hall med en tjock bunt papper under armen och hörlurar i öronen. Hennes hår är långt, lika långt som mitt men vildare.
Hon säger Vänta, jag ska bara stänga av ljudet. Det är ert repetitionsband jag lyssnar på. Från Spegla dig i flykten. Jag älskar att lyssna på det och följa med i manus samtidigt! Då plötsligt ser jag att det är manuset till folkhögskolepjäsen Spegla dig i flykten hon håller i. Hon fortsätter: Det är så fint det här stycket när ni får regi, när ni lyssnar, tar in regissörens ord och gör om. Det är så bra!
Jag bara tittar på henne. Jag visste inte att hon hade det bandet. Jag visste inte att det fanns ett sådant band.
Hon kramar om mig. Jag ber om ursäkt för att jag är så nyvaken och risig. Inte då! utbrister hon.
Vi pratar om allt som hänt. Hon har varit i Amazonas. Nåt politiskt. Hon blir ivrig, börjar prata om nån aktivistgrej som ska ske. Idag. I Göteborg.
Jag förstår plötsligt: Det är därför hon är här.
Hon vill ha med mig men jag tvekar, blir osäker och lite rädd. Hon säger att jag inte ska oroa mig. Och det är ju sant, jag har aldrig behövt oroa mig tidigare. Annie ordnar allt. Hon klarar sig ur alla knipor. Och det är många knipor, det.
Men den här gången är det annorlunda. Farligare.
Jag kan inte säga nej, jag drar på mig ytterkläderna och vi springer ut. Vi tar oss till bron. Där är det fullt av krigsmaskiner, polisbilar, tanks och full aktion. Jag är så rädd. Pistoler, kanoner, arga människor.
Och ormar. RÃ¥ttor stora som hundar.
Annie tittar på mig, tar min hand och så springer vi rätt in i tumultet. Jag blundar.
Nu har drömmen börjat spricka tänker jag. Nu håller det inte längre. Nu vaknar jag.

Jag tänker att nu vet jag inte när jag får träffa henne igen. Hur många år innan hon återvänder?
Om hon klarar sig ur den här knipan, den här gången.