De är fina att fotografera. De är trötta på mitt fotograferande.
Fast kanske kan jag ana en attitydförändring. Tidigare suckades det en hel del, nu har de kapitulerat. Låt henne hålla på.

I mina föräldrars kök spelas det ofta musik i den lilla stereon i hörnet. Vi har nämligen en regel i familjen Losten: Den som diskar väljer musiken. Detta leder givetvis till att det är huggsexa om vem som ska få diska.
Om man inte får diska hoppas man att den som gör det väljer bra musik. Svängig musik, som man kan dansa till. För om man inte diskar måste man torka. Och då har man ju en diskhandduk i näven som man kan svänga omkring sig i takt till musiken, använda som ett dansredskap, snärta till diskaren på benen med precis när musiken vill att man ska det. Som i Simon & Garfunkels I am the rock. Ni vet vilket ställe jag menar va? Snärtvänligt, är ordet.

Hemma i mitt kök finns ingen stereo. Där dansas det aldrig. Där snärtas sällan, och kökshanduken får som mest viftas lite med mellan torkandet av en kopp och en tallrik.
Det är inte som att mitt kök är odansvänligt, det saknar bara högtalare.

Ikväll dansade jag. I vardagsrummet. Till Florence + the machine och lite annat. Ingen kökshandduk behövdes. Ingen diskade.
Men det var samma känsla.
Det är en känsla som flyger över mig lite titt som tätt och då går det inte på något vis hejda sprittandet i benen.
Det är bara dansa som hjälper.

Min lilla mor har fyllt år. I föllsepresent fick hon halsbandet på bilden. Ljuslila skärvor av trassel.
Förra året fick hon det här halsbandet av mig. Min mamma har världens största samling av Lotta Losten-smycken. Någon som vill utmana hennes titel? Varsågod att maila din beställning till lottalosten@gmail.com.

Sitter och tittar på foton som jag tog i somras. Förvånas över hur självklar solen och värmen tycks vara. Hur öppna alla ser ut utan mössavantehalsduksnöblåstslaskblask. Hur tacksamma kommer vi inte vara? När allt kommer tillbaks igen.