När Astor har hittat nåt ätbart i diskhon kan man placera till exempel clementiner på hans rumpa utan att han märker nåt. Himla praktiskt.

Ligger i soffan och snurrar runt på Etsy. Hittar så fina saker som jag vill ha.
Läser olika försäljares presentationer och bygger upp en irritation, kan inte riktigt förklara den än. Läser en intervju med en Etsy-försäljare som har Lyckats, så att säga. De inspirerar mig ofta, eftersom det bevisar att man faktiskt kan leva på sitt hantverk. På sin dröm.
Ibland gör de mig dock sur. Så skedde idag.
Jag har nämligen upptäckt ett mönster. Jag ska förklara.
De flesta säljarna på Etsy är kvinnor, det är ju inte så konstigt med tanke på att hantverkande brukar ses som något typiskt kvinnligt. Det är förstås himla trist att där inte finns fler män, men det är inte det som stör mig.
Majoriteten av kvinnorna är Stay at home mums. I USA, där de flesta Etsy-försäljarna bor, är det självklart att kvinnorna stannar hemma med sina barn, ofta flera år eller kanske till och med resten av livet. Och då, i de här intervjuerna, berättar de hur deras business kom till och det är ALLTID samma historia: De är hemma med barnen och vill ha nåt att göra under dagarna och samtidigt ge familjen lite extrapengar.
Det här gör mig faktiskt skitsur. Snacka om att nedvärdera sin verksamhet!
Det de gör är bara nåt skoj för att dryga ut kassan lite. Inget viktigt, som mannens heltidsjobb inte!
De beskriver sin arbetsdag och det är samma beskrivning om och om igen. Hon gör frukost till familjen och medan de äter svarar hon på mail, sen skickar hon iväg man och barn till jobb respektive skola och så har de en liten unge hemma som måste lekas med mellan de olika hushållsysslorna. Sen när bebisen tar eftermiddagsvilan då hinner hon jobba lite och sen tar de tillsammans en promenad till posten för att skicka iväg paket till kunder och så kommer de hem så hon hinner laga mat till maken innan han kommer hem från jobbet.
BLÄÄÄÄÄÄÄ!!! Det är ju ingen framgångssaga!!
Nu finns det kanske några av er som tycker det låter helt underbart men jag får faktiskt kväljningar. Att inte ta sig själv på allvar på det där viset!
De historierna som verkligen inspirerar mig är de när någon verkligen har gått från att pyssla i liten skala till att leva på sitt hantverk. De som har en business på riktigt. De som faktiskt har lyckats ta sin dröm och förvandla den till en heltidssyssla. Åh, vad jag avundas dem, inspireras av dem och hoppas att mitt hårda arbete en dag ska leda till nåt liknande.
Jag orkar inte läsa om fler kvinnor som vill starta work shops för andra hemmafruar som vill tjäna några extra slantar till familjens semesterkassa!

Och sen är de alltid supertroende och säger att deras kreativitet kommer från Gud.
Om jag någon gång får svara på de där frågorna ska jag skriva att jag vill tacka gullige Satan för min möjlighet att kombinera färg och form på ett vackert vis.

Den här finingen kan man hitta här.

Jag satt på en buss vid ett Campus på Hisingen. Ett Campus som råkar ligga kloss intill mitt jobb. Längst bak i bussen satt en tjej och en kille. När jag slog mig ner framför dem pratade de om hur bra det var med internatskolor. Det kostar ju bara 1500 i månaden. Alltså, i det här landet anses det ju så HIMLA fult att ha pengar, vad är det för fel med att vara rik liksom!?
Lite längre in i samtalet pratade de om hur NÖDVÄNDIGT det är att läsa matte, fysik och naturvetenskap på hög nivå. Att det är vansinnigt VIKTIGT att man har föräldrar som är införstådda i detta. Tjejen sa att hennes föräldrar förstod sig inte alls på sånt, det var en slump att hon ens hamnade på Teknikprogrammet. Killen säger Ja, mina föräldrar hade säkert tillåtit mig att gå BYGG.
Då svarar tjejen med extra tyngd i orden: Alltså min mamma och pappa hade låtit mig läsa ESTET!!

Då ville Lotta Losten vända sig om och triumferande utbrista: Tänk! Då hade du ju kunnat bli som jag!

Novembers Månadens djur är en dubbel rackare! Siamasken!
Många tror att Siamasken bara är en felbildad mask, men de kunde inte ha mer fel. Det finns faktiskt tusentals exemplar av denna besynnerliga varelse med två huvuden.
Tyvärr, får man väl kanske säga, eftersom det är ett ytterst olyckligt djur. De båda ändarna har varsin hjärna med varsin vilja och lika mycket hat till den andra. När den ena vill till höger, vill den andra till vänster och tvärtom.
De hatar varandra så till den milda grad att de med största sannolikhet skulle ha bitit av sig själv på mitten för att bli av med det andra huvudet, om det inte vore för en livsviktigt detalj.
De kan inte leva utan varandra.
Den ena änden kan dricka men inte tugga, den andra änden kan tugga men inte dricka.
Detta leder till en enorm bitterhet dem emellan och i Siamaskarnas hjärnor finns inte tillstymmelse till försoningstankar. De fortsätter som de alltid gjort och försöker att inte låtsas om den andres existens. Detta visar sig dock vara mycket svårt. För inte nog med att de behöver varandra för att överleva, de använder sig av varandra i en annan aspekt också. Avföringen. Den enas föda kommer ur den andras mun och vice versa. En dagligen återkommande anledning till storbråk.
Siamaskens liv kan te sig fullkomligt miserabelt för oss, men det finns ändå en liten ljusglimt i tillvaron. Siamasken älskar att dansa.
När en annan varelse, såsom en människa eller något fyrbent djur, rör sig precis ovanför Siamasken där den befinner sig under marken, bildas rytmer som går som elektriska vågor genom siamaskens kropp. Alla bekymmer och allt hat försvinner för en kort stund och Siamasken dansar lyckligt och med en otrolig musikalitet. Bitterheten är då som bortblåst, men så fort stegen ovan jord försvunnit utom hörhåll rycks Siamasken tillbaks till den bistra verkligheten igen.
Således finns de allra flesta siamaskarna i storstäder eller andra platser med mycket djur på. Obefolkade ställen blir snabbt av med sin Siamaskpopulation på grund av att Siamaskarna tar död på varandra och därmed utrotar sig själva.
Det är en sorglig livshistoria och vi får, för Siamaskens skull, hoppas att evolutionen löser deras problem så att de i framtiden kan få ett harmoniskt och lyckligt liv tillsammans.