33 stycken. År tillsammans och röda rosor.
Min mamma o min pappa.
Som David sa: Våra snart fyra år tillsammans känns ju inte lika coolt, men vi klarar oss å andra sidan på en betydligt mindre rosbudget.

Idag har jag fnittrat alldeles för högt på en spårvagn. Det var så fint. Tre tjejer i övre tjugoårsåldern med tapas i magen fnittrade och fnittrade och killen på sätet mitt emot var ingen vi kände, men han följde vårat samtal ändå. Och jag såg nog att han log.
Vi pratade om barndom och familjer.
Jag berättade om första gången familjen Losten hyrde VHS-film. Det är en historia som bara blir bättre med åren.
Detta var på den tiden när man inte hade egen VHS-spelare i hemmet. Man fick hyra videospelaren samtidigt som man hyrde filmen.
Det var fredagkväll och fredagsmyset var ännu inte uppfunnet, men det hindrade inte oss från att ha en mysig fredagskväll.
Min mor, far och jag hade hyrt moviebox och filmen Äppelkriget. Man skulle kanske kunna tro att man första gången man hyr film ska hyra nåt nytt som man inte sett tidigare, men nä, vi hyrde Äppelkriget. Det ÄR ju faktiskt en vansinnigt bra film.
När vi kommer hem kopplar vi in videospelaren och sätter igång filmen, bänkar oss framför teven förväntansfullt och väntar på att Hasse & Tage ska dyka upp i rutan.
Nu började det.
Men vad falls?! Detta är ju inte Äppelkriget! Det är nån annan film. Vad konstigt.
Vi tar ut filmen och tittar på den. Jodå, det står Äppelkriget på den. Vad lustigt, de måste ha felmärkt filmen i butiken.
Pappa och jag åker tillbaks till videobutiken. Vi förklarar situationen.
Killen i kassan ser förvånad ut. Han förstår inte hur detta kunde hända. Han vill gärna dubbelkolla filmen och sätter in den i butikens video som hänger på en ställning i taket.
Filmen börjar spelas och det är samma konstiga film som vi börjat titta på hemma. Men så ändras det plötsligt, det blir en annan film. Skumt.
Killen i kassan tittar på oss som om vi vore dumma i huvudet, och vid närmare eftertanke så var vi ju just det, sen säger han med en trötthet i rösten som jag fortfarande kan höra i mitt huvud:
Men, det är ju REKLAMEN innan filmen.
Vi tar vår film och åker hem till mamma och tittar på den. Äppelkriget. Hasse & Tage. I början kände vi oss lite skamsna men vi glömde det fort för Äppelkriget ÄR ju ändå en vansinnigt bra film.

När jag tittar på den här bilden, som jag tog på Systern häromdagen, spelas det musik i mitt huvud. Sån där musik som är besläktad med hissmusik, ni vet. Nåt plinketiplonkigt, lagom soft och onödigt. Jag vet inte om jag någonsin har hört sån musik i mataffärer på riktigt, men i film har jag hört det. Amerikansk film har hjärntvättat mig att sammankoppla mataffärer med långa rulltrappor och hissmusik.
Jag vet inte om jag känner mig helt tillfreds med detta.

När vi promenerade genom Rålambshovsparken blev vi stoppade av en man som ville läsa kärlekssaga för oss.(Ingen mindre än skådespelaren som spelade Korvgubben Janne i Kopps. Viktor Friberg.) Han hade en meny som man kunde välja ifrån men han föreslog stycket Liten Karin som skulle kosta oss 20 kronor och skulle bli ett minne för livet, sa han.
Vi slog oss ned på varsin stol och innan han satte igång frågade jag om jag fick fotografera honom medan han talade. Det fick jag.
Sedan började han berätta om Karin som fick pussa Leonardo Di Caprio som kom upp som en ande ur en sockerdricksflaska. Om bilresan till midsommarfirandet som alltid blev likadant varje år, men inte detta året...
Jag tyckte så himla mycket om den här mannen. Hans historia var fin och rolig och hans ögon plirade så härligt. Och så pratade han ordentligt bred göteborgska också!
Dessa dagar alltså, så många fantastiska människor vi har träffat!