Jag har lidit av ett oerhört ohumör idag.
Kände det redan när jag vaknade.
Jag får så ibland, oftast dagar då jag inte har något inplanerat. Jag behöver veta att jag har ett syfte med dagen, annars hamnar jag i nån slags apatiskt mellanläge. Jag vill hitta på nåt, men jag orkar inte. Jag kan givetvis komma på massa saker som jag BORDE göra men det går liksom inte. Vissa dagar behöver man göra ingenting och de dagarna njuter jag till fullo av det händelselösa, men sådana här dagar är bara jobbiga.
Jag går och gnyr att jag har trååååkigt. Jag försöker göra nåt vettigt, som att packa upp nån av de sista kartongerna, men måste ge upp eftersom vi ju inte skaffat nån garderob och jag blir återigen påmind om att anledningen till att kartongerna står där är just pga den enkla anledningen att vi är garderobslösa. Suck. Vad ska jag göra nu då?
Jag diskade och lyssnade på musik. Sånt brukar göra mig pigg. Men nä, det hjälpte just inte det heller.
Sen satte jag mig och läste bloggar. I typ tre timmar. Under tiden utbrast jag "Jag måste GÖÖÖÖRA nåt" minst hundra gånger. David hade fullt upp med jobb, jobb, jobb och kunde inte underhålla mig alls. Han tittade bekymrat på mig och gav mig klapp på kinden, kyss och kram och fina ord.
Så, klockan kväll nångång bara reste jag mig upp, tog min kamera, drog på mig ett par strumpbyxor, la ner några smycken i väskan och så gick jag UT!

Jag promenerade bort mot Redbergsparken där solen jobbade sig ner bakom krönet.
Det var ljummet ute fortfarande och det luktade sommargrönska. En doft man påminns om varje år.
Solen hade fångats mellan två träd och pausade där ett slag.

Inne i parken hittade jag en perfekt stubbe. Jag la upp min ask med smycken och satte igång.

Solen var så hjälpsam. Redan var jag på bättre humör!

Det var så trolskt och fint.



Jag kände redan när jag tog bilderna att de skulle bli bra. Ibland vet man inte det förrän man tittat på dem i datorn, men idag visste jag. Jag tog massa fotografier på flera olika smycken, det här är några av dem. Ett är säkert: Den här stubben kommer få träffa mig ofta.

När jag var klar med smyckesfotograferandet gick jag vidare på min humörvändarpromenad.
Sol genom staket är fint tycker jag.

Solen sken genom nygröna blad och ljuset blev helt fantastiskt! Så gult och fint. Jag gick där och log för mig själv, för nu var jag glad igen.
Tog svängen förbi affären på vägen hem och överallt hörde man barnskratt och ljud av grillfestande människor.

När jag kom hem gjorde persiennerna fina mönster på väggarna, och när jag lägger märke till sådant: då vet jag att jag är på bra humör igen.

Det blev balkongpremiär på riktigt idag. Det är det nämligen först när man har ätit där ute.
Idag blev det Haricot verts med massa vitlök, tomater, oliver, avocado och stekt haloumi.
Gott som attan!

Jag hade solen i ögonen.

Det var svårt att hålla en behagfull min då.

David hade också sol i ögonen. De på balkongerna mitt emot hade ingen sol. De såg avundsjuka ut där de satt i skuggan. He.

Efter maten gick vi en kvällspromenad. Vi passerade genom Östra kyrkogården och såg solblänk på gravarna.

Jag tog ett par danssteg i den varma vårkvällen. Det får man, även om man är på en kyrkogård.

David kollade in namn och årtal på alla gravarna.

Den här hade ett trasigt staket.

Solen gick ned bakom krönet. Det var både fint och lite läskigt.

Jag fastnade som vanligt för detaljerna.

Familjen Keiller har en jättestor gravkammare. Vi kikade in och såg urnorna stå på hyllor bredvis stora stenbyster av familjemedlemmarna. Minst sagt läskigt.

Vi funderade lite över vem det var som bestämde att graven skulle vara utformad på det här viset. Om det var herr Keiller själv som tyckte det var passande.

Nakna, lidande statyer känns inte alls "over the top".

Sen såg jag fluffigt gräs och glömde allt vad gubbar med hybris heter.

När vi kom fram till Viktor Rydbergs grav stod ett halvt nedbrunnet tomteljus utanför. Det tyckte jag var roligt och fyndigt.
Sedan tog vi varandra under armen och bestämde att på våran familjegrav ska det vara stora statyer med enorma snoppar och de ska dansa och räcka ut tungan och sånt.
Eller så räcker det med nån slags sten.