Utomhus är det helt okej att ha kläder som sitter åt, bara de stannar uppe. Inomhus är det däremot helt allright att kläderna kanar ned, bara de inte sitter åt.

Råkade idag ha nöjet att sitta cirka tio minuter på en bänk utanför kassorna på ICA och glo.
Tittade på folket som stod i rad efter rad och slängde upp sina varor på rullband. Studerade kassapersonalen som skötte sina jobb. Blipp blipp för var streckkod som susade förbi.
Varje kassa har sitt eget universum, tänker jag. Alla dessa liv som rör sig under ett och samma tak, fullt fokuserade på sin handlingslista, på sin kö som ringlar sig sakta framåt, på sitt rullband, sin unge som inte ska smaka av lösgodiset.
Precis som jag fascineras av att kika in i spårvagnar som åker förbi packade med en massa människoliv tycker jag det är fantastiskt hur vi människor kan röra oss så nära utan att egentligen se varandra. Sida vid sida i grönsaksdisken. Ett liv per kundvagn. Små formationer av människor som tar sig från apelsinerna till det färdigskurna brödet via müslihyllan på väg mot mejerivarorna.
Och i kassorna sitter kassörskorna och tänker Blipp Blipp.

Nu ska vi få tag på en lägenhet minsann!
En fin en där vi båda får plats att arbeta och där vi kan bo länge. Åh vad vi vill det!

Och givetvis blir vi glada av alla möjliga tips och hejarop. Om ni vill länka till det här inlägget: Go ahead! Vi är er evigt tacksamma!

Funkar inte det här så vet jag inte vad som funkar...

Hade en så besynnerlig dröm i natt. Jag har levt med den hela dagen och vet knappt vad den handlade om.
Precis som det kan vara i drömmar är handlingen inte helt ihoppusslad, men känslorna är desto starkare.
Jag befann mig i en skog med tusentals barrträd som reste sig hundra meter upp ur marken. Svarta, helt raka stammar, fuktiga och kala.
Jag pressade mig mellan träden som stod så tätt, så tätt, sida vid sida. Jag visste att det fanns en plats här där skygga skogsvarelser med gråa spetsiga ansikten och fotsida rockar levde. En mytomspunnen gata mellan de allra högsta träden i skogen.
Jag fick kvistar i håret och jag var rädd. Inte för varelserna, men för platsen och kanske något annat, utanför skogen, som lurade på mig, jagade mig. Jag hade bråttom att hitta gatan, jag måste skynda innan de hann ifatt mig.
Plötsligt svischar en skugga förbi mellan träden framför mig. Hundra gråansikten ilar så fort att jag knappt hinner se dem. Det enda jag ser är rockarna när de dyker upp mellan varje träd. Det blir som en elektrisk puls, ett blixtrande framför ögonen. Träd, svisch, träd, svisch, träd, svisch.
Tills det plötsligt är tyst och stilla igen.
Framför mig ser jag platsen.
Jag tar ett sista kliv mellan stammarna och hamnar mitt på den smala gatan mellan de höga, höga träden. Och då:
Håret lyfter sig rakt upp i luften, lungorna flyger upp i halsen, mina ögon tåras och jag kan knappt andas. Min kropp lyfts upp tills bara tåspetsarna nuddar vid marken och det känns som om jag skriker men jag är alldeles tyst. Mina ögon är uppspärrade och jag skrattar och gråter och skriker fast inte ett ljud kommer ur mig.
Det är en fasansfull men kittlande känsla. Det är den lyckligaste stunden i mitt liv och jag är så rädd som jag aldrig varit förr.

Jag lyckas ta ett steg bort från gatan och plötsligt är allt som vanligt igen. Lugnt. Stilla. Grått och fuktigt.
Aldrig någonsin har jag upplevt något liknande. Samtidigt som det var det mest fruktansvärda, var det också det mest underbara.
Jag har inte längre bråttom. Jag bryr mig inte om omvärlden. Jag struntar i allt, jag måste bara vara där, mitt i det som inte går att beskriva som något annat än en orkan av känslor.
Jag tar ett kliv ut och fångas av det igen. Uppslukas av känslostormen.
Det sista jag ser är hur gråansiktena långsamt närmar sig mellan träden.
Jag är inte rädd för dem, de vill mig inget ont. Jag är en av dem nu.