Igår fyllde den bästa Beckan 30 år och hade bjudit till picknick på en liten sandstrand vid Röda sten. Jag kom dit i nyinköpt bredbrättad sommarhatt som ni ska få se bild på senare.
Det var en underbar kväll. Här ska ni få se:

Här sitter hon, födelsedagsbarnet.
Bredvid oss på stranden gick en man i badbyxor och krattade sin del av sanden. Sedan tog han sin kasettbandspelare och räfsa och cyklade iväg, som han säkert gjorde varje kväll vid den tiden.
På andra sidan om oss stod en man och fiskade hela långa kvällen utan att få napp.

Jag hade Åsa bredvid mig. Hon var rödhårig och glad.

Nicklas var där.

Picknickmaten var finfin. I en kruka lurade marsvinet Henny som var en hen och en av Beckas födelsedagspresenter.

En Mina vänner-bok för vuxna cirkulerade runt under kvällen. Det var idel kärlek på varje uppslag.

Ni ser ju vad glad hon var!

Åsa var ljuv i kvällssolen.

Sedan vinkades det på Finlandsfärjan som kom åkande.

Finlandsfärjan vinkade inte tillbaka.

Jennys fötter badade i solsken.


Jag tror bestämt de här två tycker om varandra.

När solen gått ner var det dags att skaka av picknickfilten och packa ihop.

Sedan gick vi vidare till födelsedagsbarnets lägenhet där vi fick i uppdrag att lägga till tre låtar var i en spotify-lista. Jag la dit tio.
Det var den aftonen, det. Smått fantastisk i min åsikt.

Jag har lidit av ett oerhört ohumör idag.
Kände det redan när jag vaknade.
Jag får så ibland, oftast dagar då jag inte har något inplanerat. Jag behöver veta att jag har ett syfte med dagen, annars hamnar jag i nån slags apatiskt mellanläge. Jag vill hitta på nåt, men jag orkar inte. Jag kan givetvis komma på massa saker som jag BORDE göra men det går liksom inte. Vissa dagar behöver man göra ingenting och de dagarna njuter jag till fullo av det händelselösa, men sådana här dagar är bara jobbiga.
Jag går och gnyr att jag har trååååkigt. Jag försöker göra nåt vettigt, som att packa upp nån av de sista kartongerna, men måste ge upp eftersom vi ju inte skaffat nån garderob och jag blir återigen påmind om att anledningen till att kartongerna står där är just pga den enkla anledningen att vi är garderobslösa. Suck. Vad ska jag göra nu då?
Jag diskade och lyssnade på musik. Sånt brukar göra mig pigg. Men nä, det hjälpte just inte det heller.
Sen satte jag mig och läste bloggar. I typ tre timmar. Under tiden utbrast jag "Jag måste GÖÖÖÖRA nåt" minst hundra gånger. David hade fullt upp med jobb, jobb, jobb och kunde inte underhålla mig alls. Han tittade bekymrat på mig och gav mig klapp på kinden, kyss och kram och fina ord.
Så, klockan kväll nångång bara reste jag mig upp, tog min kamera, drog på mig ett par strumpbyxor, la ner några smycken i väskan och så gick jag UT!

Jag promenerade bort mot Redbergsparken där solen jobbade sig ner bakom krönet.
Det var ljummet ute fortfarande och det luktade sommargrönska. En doft man påminns om varje år.
Solen hade fångats mellan två träd och pausade där ett slag.

Inne i parken hittade jag en perfekt stubbe. Jag la upp min ask med smycken och satte igång.

Solen var så hjälpsam. Redan var jag på bättre humör!

Det var så trolskt och fint.



Jag kände redan när jag tog bilderna att de skulle bli bra. Ibland vet man inte det förrän man tittat på dem i datorn, men idag visste jag. Jag tog massa fotografier på flera olika smycken, det här är några av dem. Ett är säkert: Den här stubben kommer få träffa mig ofta.

När jag var klar med smyckesfotograferandet gick jag vidare på min humörvändarpromenad.
Sol genom staket är fint tycker jag.

Solen sken genom nygröna blad och ljuset blev helt fantastiskt! Så gult och fint. Jag gick där och log för mig själv, för nu var jag glad igen.
Tog svängen förbi affären på vägen hem och överallt hörde man barnskratt och ljud av grillfestande människor.

När jag kom hem gjorde persiennerna fina mönster på väggarna, och när jag lägger märke till sådant: då vet jag att jag är på bra humör igen.