För två år sedan fotade jag Sydafrika i mitt kök på Hisingen. Vi tog massa bilder och några la jag upp här och här, som ni kanske minns.
Häromdagen kollade jag igenom alla mina foton från 2010 och hittade den här bilden. Fast i oredigerat skick. Såg den plötsligt på nytt vis och efter lite fix och trix blev den såhär.
Ã…h, vad jag gillar den.
Och genast fick bilden ett namn: Pulling my chain.

Här ser ni några av de foton jag tog på Camilla när jag hälsade på henne i London.
Det var en ganska huttrig dag men Camilla var tapper och vi skrattade mest hela tiden. Och så blev vi bortkörda av några vakter också. Sen höll de ständig koll på oss så vi inte gick över den osynliga gränsen de bevakade. Fotot på Camillas gapflabb är mot just en sådan gränsvägg. Vi vände oss mot väggen bredvid och sen var allt lugnt igen. Måste kännas som ett värdefullt uppdrag, att se till så folk inte kommer för nära en vägg till ett köpcentrum. En vägg utan vare sig dörrar eller fönster att bryta sig in genom. Det finns ju inget viktigare att skydda, liksom.
Och vilka var vi? Två svenska, fnittriga flickor med några smycken att fota. Haha, värsta farliga!
Ja, ni kan ju se att Camilla är tuff som tusan. Och vacker som attan.

Detta är ett urval av de bilder jag tog på gamla Sambon i lördags. De allra flesta ligger redan uppe i min Etsy-butik, en del som förstabild och en del som ren referens. Som till exempel örhängena som är mina privata och bara ska visa hur ett par liknande örhängen ser ut på en människa.
Jag är så glad att vi fick tid att göra detta i helgen. Älskar verkligen photoshoots! Det blir liksom så påtagligt när jag får se mina smycken på det här viset. Och att få skapa en känsla runt smyckena som förhoppningsvis uppskattas av de som besöker min butik. Det är gött.
Också kul att se hur både jag och gamla Sambon har utvecklats i våra roller som fotograf/modell genom åren som gått. En hel massa skulle jag vilja säga!

På våra kvällspromenader passerar David och jag alltid en judisk kyrkogård där alla gravarna är vända åt samma håll. Jag har länge tänkt att jag vill fotografera någon där med ryggen mot kameran och ansiktet halvskymt. Inga namn syns, bara alla dessa tomma gravstenar som tillhör människor vi aldrig lärde känna.
Idag drog jag med gamla Sambon dit. Snygg som tusan, var hon, i min basker och sammetskavaj.
Det blev så himla fint, och till och med barnfamiljen som passerade oss stannade och berömde mig för val av plats. De upprepade flera gånger vilket häftigt motiv och att de aldrig tänkt på det tidigare. Sånt gillar jag.