Johanna förvandlade Lisa till ett väsen på mindre än två timmar. Sedan for vi till en insnöad väg som ledde till en djurkyrkogård. Lisa var barklädd men varmblodig. Vi passade på att skrämma iväg några pensionärer. En gubbe sa att Det här tog priset! Mycket har man sett, men det här! På en djurkyrkogård! Osmakligt! Vi fattade inte att han var sur på riktigt förrän det var för sent. Åt honom kan man både skratt och fräsa.

Samtidigt som jag blir eld och lågor av att fotografera platser som denna så blir jag också förbannad. Hur kan det få se ut såhär? Det är ju inte ens långt ute i ödemarken, det är granne med flera bostadsområden på Hisingen. Det är en promenad på tre minuter.
Det är sorgligt.
Inte skulle det lämnas på det här viset i stan?

Och sedan är det givetvis stor humor i skylten på nedersta bilden.
Tippning förbjuden
Jasså, det säger du?

En fotopromenad på en och en halv timme resulterade i 307 bilder. Jag gick till en karg plats. En del av Hisingen som besannar varje fördom om sagda förort. Det är slitet överallt och sopberg och glassplitter bildar hög på marken.
Mitt i allt det fula hittar jag skönhet. Det är min styrka. Så upplever jag det.
Natur och förfall tillsammans, det är vackert för mig.

Inte behöver man handla i dyra inredningsbutiker för att få ett välinrett hem!
Det räcker med att man tar en promenad på Hisingen.
Man behöver inte ens gå särskilt långt, det räcker med några hundra meter för att hitta en soffa, en teve, en dammsugare, målarfärg och ett par så gott som nya skor.
Inte illa!