Ni har förmodligen fattat att jag gillar gamla, slitna husfasader. Om inte, så har ni läst väldigt dåligt.
Det som är så underbart med Prag är att nästan varenda hus ser ut som ett rådhus. Både i de finare områdena och i arbetarkvarteren. De som byggde husen lade ner sina själar i projektet. Anlitade fasadmålare, skulptörer, skyltmakare och en mängd andra hantverkare som alla fick ge sin prägel på byggnaden.
Sedan har vi hus och väggar som verkligen ser ut att ha gett upp. Men de står kvar. Och det har börjat växa ogräs på dem. Och färgerna har blivit många: inte en jämn yta utan ett brokigt mönster av tid, erfarenheter, väder, vind och avgaser. Varför anses det vara fulare än en cementgrå vägg utan minsta lilla färgskiftning eller ojämnheter (sådana som pryder stora delar av Sverige, till exempel Hisingen)?
Det övergår mitt förnuft.

David hittade en nördbutik. Jag fastnade utanför med kameran och blicken riktad mot taket.
Folk har tittat en del på mina motiv den här resan. De ser en turist som fotar och följer kamerans riktning i förmodan att se nån staty, nåt vanligt turistigt. När de sedan får se ett slitet hus, ett fallfärdigt tak, en sprucken vägg: då undrar de. Jag kan se hur de tänker så det knakar. Varför i hela friden fotograferar hon den fula jävla dörren?
De måste tro att jag hånar deras land. Deras brist på ekonomi, deras vardag. Men så är det verkligen inte. Långt ifrån.
Jag tycker det är så obeskrivligt vackert.
Alla deras hus byggdes unika. Varje hus har sin utsmyckning, sina speciella drag. Och att husen inte rivits när de blivit slitna, det tycker jag är fint. Varför ska allt vackert bytas ut mot nåt stelt och fult när det inte ens är av bättre kvalitet? Jag blir lycklig när jag ser det gamla restaureras, för givetvis begriper jag att det är tufft att bo i ett hus där fönsterkarmar trasas samman och där det är gigantiska mögelfläckar i trapphuset. Men det som gör mig lyckligast är ändå det att man inte har gett upp hoppet om dessa gamla byggnader. Man litar på dem. Man tror att de kommer klara sig igenom den tuffa tid de befinner sig i nu och snart, i sinom tid, ska även de här husen få putsade fasader och tätade fönster.
Det historiska arvet får finnas kvar. Det kommer ändå behövas byggas nya hus, som kanske de blir kulturarv i framtiden. Även om jag personligen betvivlar det.

Som vingarna på en insekt. Som ett välarbetat nät.
Som små genomskinliga viskningar om vad som för några månader sedan var ett klorofyllstinnt löv.
Nu på en gräsmatta nära mig.

Detta är jag idag. Så färgglad att hela världen vänder sig om när jag går förbi. Sverige går i dova kulörter men solen har påbörjat sin resa och jag drar plikttroget mitt strå till stacken.
Om naturen saknar klorofyll borde vi människor hjälpa den på traven, men istället verkar det som att vi är rädda.
Ingen vill konkurrera med moder natur. Vem vet vad som skulle kunna hända!
Jag vet: folk ler mot dig när de möter dina ögon.