Detta inspirerar mig väldigt mycket nu. Vajande grässtrån i vind, i solnedgång, i skymning.
Jag skyr inga fästingar, må de komma om de vill! Jag är på jakt efter suddet, djupet, färgerna och rörelsen!
Jag ser det som penseldrag målade med min kamera. Hela min hårddisk kommer vara full av vajande, svajande strån när jag kommer hem.
Det känns helt okej.

En sprucken utsikt igen. Jag gillar sådana. Spårvagnskurarna i stan förser mig allt som oftast med vackra sprickor. Som här och här.
Denna dag glittrar solen som pärlor i hundratals sammanhållna skärvor. Hur skulle jag kunna motstå?

Ni som har följt mig ett tag har nog förstått att jag tycker om att se det vackra i sådant som andra människor inte lägger märke till, eller rent av tycker är fult. För ett par veckor sedan sa en viss Sonja följande till mig Du är en sån som ser det underbara även i ett mögligt parti bröd :) och det är en fin egenskap alltså!
Min första reaktion var givetvis Nääää, det gör jag inte alls det!.
Men sedan började jag fundera. Går alltså gränsen för vad som kan vara vackert vid en skiva mögligt bröd? Men tänk så har möglet skapat ett mönster i brödskivan? Tänk så gör möglet att brödet ser nästan marmorerat ut? Och tänk på alla olika sorters färger som kan uppstå i mögel!
Så nu tror jag att Sonja kan ha haft rätt ändå...

Suck. Jag är verkligen påfrestande positiv ibland.

I Sverige är alla former av graffiti förbjudet. I Prag är det inte så, vilket har skapat nåt spännande i form av många, många fler olika sorters graffiti. Om man ska synas bland klotter får man vara kreativ.
Och jäklar vad kreativa Pragborna är!
Reklam för klubbar, affärer och konserter sprayas direkt på väggarna, restaurangerna låter någon duktig konstnär göra en fin logga på väggen utanför dörren.
Man hittar på nya saker!
Klottret är ju inte direkt vackert i sig, men mot en sprucken vägg och med en vit fredsduva i ena hörnet tycker i alla fall jag att det är smått poetiskt. Ett konstverk skapat av flera olika människor. Lite som en sån där rolig vikgubbe man gjorde när man var liten. Den som börjar har ingen aning om hur det ska sluta. Det vet inte heller den som blir den som avslutar verket, för hur ska man egentligen någonsin veta när väggen är färdig?