Joråsåatte! Nu är glädjen och våryran tillbaks med full kraft.
Idag var det premiär för min nya vårjacka. Tänk vad skönt det är att slippa vinterkläderna; Så fri man är helt plötsligt!
Vi åkte på loppis i Mölndal och jag hittade äntligen ett linneskåp som jag ska fylla med arbetsmaterial. Tyger, pärlor, grejs och mojs ska äntligen få en plats att kalla sin egen. Ibland är jag så himla smart att jag häpnar.

Den fina brunchen med bästa vännen och hennes syster har jag inga bildbevis på. Jag hoppas att ni tror mig ändå när jag säger att det var både gott och trevligt.
På vagnen hem träffade solen mig genom rutan och jag blundade och lyssnade på fredagstjatter människor emellan. Blundade länge och försökte tänka ut exakt var vi var utan att tjuvtitta. Bara känna och lyssna.
När jag tittade upp hade någon satt sig på sätet framför mig. Cool mössa med spindelvävsmönster på, trendig och dyr jacka i klara färger. En pojke tänkte jag. När häftigaste mobilen ringde och handen som lyfte den mot örat var skrynklig och gammal gick min hjärna i baklås. Studerade honom noggrannare och såg att mannen säkert var minst 95 år gammal, med stora genomskinliga fladermusöron med blåa synliga ådror.
Attributen hade lurat mig. Jag blundade och log för mig själv.
Jag kom hem och hade flera timmars packande framför mig. David kom och la sig i min säng och somnade. Utmattad kille, den där. Inrullad som en oemotståndlig vårrulle låg han sedan där.
Jag lyssnade på nostalgimusik och packade ner nostalgisaker.
Hittade glasknoppar på flera olika platser i lägenheten och samlade dem i en ask. Kände mig nöjd över detta; min glasknoppssamling börjar arta sig.
Tvättade fler maskiner tvätt än vad som borde vara möjligt. Och när tvätten fortfarande är fuktig när torktumlaren somnat för natten kan man alltid hänga den på en gavel från en IKEA lagerbokhylla.
När kroppen var helt slut var det dags för manusskriv. Hjärnan orkar lite till innan den här fredagen är över.

Jag tror på en vår.

Idag har det varit en fin dag.
Fick mail från kvinnan i Kalifornien som köpt ett smycke av mig. Hon ville bara skriva lite. Berätta att hon upptäckt att jag bor i Sverige "It's almost on the other side of the world!" och så undrade hon om vi hade mycket snö här (jo tack). Hon skrev också att hennes nyinköpta vantar i Alpaca-ull var lite för varma för klimatet där hon bor, men de funkade fint för de nattliga hundpromenaderna hon tog.
Alltså, blir man inte helt varm i hjärtat av sånt här! Jag mailade tillbaks och bifogade en bild på snön. (Den från några inlägg längre ner här, på mamman som drar sitt barn i pulka)

Sedan ringde en telefonförsäljare. Samtalet löd som följer:
Jag: Ja, det är Lotta.
Telefonförsäljaren: Ja, hejsan! Host. Host host. Hosthosthost.
Sen la hon på.

Jag har också fått flera smyckesbeställningar av vänners vänners vänner och twittrare och kolleger.
Jag har bakat pepparkakor på jobbet.
Och när jag kom hem från jobbet kl 22 bakade David scones.

Ibland rår kylan därute inte på värmen inombords.