Här kan man åma sig i en vedkorg (om man är en katt), man kan fotografera gamla hus som har tvätten på tork som förr i tin, fika på café där de har ett plastben hängande i fönstret och så kan man lägga krångliga pussel som enligt texten på lådan ska föreställa "hästarna i hagen".

Jag och min mor gick en promenad idag. Över kullar, genom dalar, längs med bäckar, bredvid vattenfall. Naturen här är inte som någon annan. Fåren som bor här lever ett paradisliv och jag avundas dem nästan. Men bara nästan för vi har det helt sagolikt vi också.
Jag hade två kameror om halsen. En analog och en digital. Så tuff är jag.

Vi fick låna en bil med Ac (Tack, Gösta!) som tog oss hem till Göteborg.
Fota genom bilrutan, i farten, kan man göra.
Varje år när vi åker från Österlen tänker jag: Uppbrott behöver inte vara jobbiga om man vet man kommer tillbaks snart. Då är det inget uppbrott, då är det bara en kort paus. Men ett år, det är ett uppbrott. Och det är jobbigt.
För jag hör liksom hemma där. Hela jag hör hemma.
Men så är det så skönt att komma hem. Till en plats där det enda som luktar stuga är David och jag. Där soffan är precis så skönt nedsutten som den ska. Där det finns en soffa.

Det är just vetskapen om att det är ett helt jävla år till nästa gång som är jobbig. Och det hjälper inte att ni säger det går fort, för det gör ju saken ännu mer sorglig. Jag är där två futtiga veckor om året. Jag ser inget av den färgglada hösten, den bistra vintern och den växande våren. Jag ser De. Två. Veckorna.
Jag vill se lite av allt. Och jag vill inte känna det uppslitande varje år efter två små veckor.
Och det ÄR orättvist att alla rika Ståkkhållmare kan köpa hus där utan att ha någon som helst själslig koppling till platsen medan vi, som har varit där varje sommar sedan urminnes tider, inte kan.

Ett år tills vi ses igen. Mitt Vik och jag. Det är den bästa platsen som finns. Om ni inte kan förstå det, då är ni omöjliga att resonera med. Så enkelt är det.
Nu vet ni det. Sade hon förnumstigt.