Jag jobbar på en ansökan. Till en cool grej. Idag har vi filmat min videoansökan.
Ni får bara se lite än. Vill inte avslöja för mycket förrän jag vet om jag kom med eller ej. Men ni ska få se sen, hur som helst. Det lovar jag. Okej, jag lovar inget, jag ser kanske asful ut. Ni får inte se mig när jag är asful Det får bara David. Höhö.
Well, det var en himla fin dag. Fåglarna kvittrade och träden knoppades på det sunkiga, förfallna stället som David och jag besökt innan, när vi gjorde vår film till Videomarathon i höstas.
Kontrasterna staplades på varandra idag. Ljud av idyllisk sommar mitt i allt bråte, glassplitter och misär. Och så kom vi med fina kamerorna och snygga smyckena. Jag bjöds även på lite show från David som dansade uppe på en container. Tänk, vad ni missade!

Måtte det bli precis så bra som jag vill att det ska bli!!
Ni håller väl era tummar?

Jag gillar verkligen hur olika de här ser ut beroende på vilken vinkel man tittar på dem. Och varje enskild halsbandsberlock har jag gjort från en enda koppartråd. Det är det som är den största utmaningen. Varje sida ska vara tvinnad ett exakt antal gånger, varken mer eller mindre, och jag måste hitta tillbaks till precis rätt ställe i slutet. Det går inte backa, bara gå framåt.
Skulle jag göra fel så är det kört. Tack och lov så har det inte hänt än.

Tänker inte titta ut genom fönstret idag. Och när jag går ut ska jag undvika att fästa blicken någon annanstans än på himlen.
Jädra förbenade vintern.
Och igår odlades tanken i mitt inre: Vågar man tro att det är vår på riktigt nu?
Skit också!

Det finns en fantastisk sak med att flyttröja. Man hittar saker man glömt bort att man hade!
Som de här gröna pärlorna till exempel. Jag trodde jag hade använt upp den sista av den sorten.
Pärlorna kommer från början från ett gammalt halsband som jag hittade på loppis. Halsbandet var anskrämligt men varje pärla för sig var underbar!
Jag använde de sparsamt. I örhängen gjorde de sig fantastiskt bra för de riktigt lyser. Som vingarna på en skalbagge.
I alla fall, jag hittade de här för någon dag sedan i en låda med pärlor jag ansett vara för fula för att ens använda till något. Så konstigt! Hur hamnade de där egentligen!?
Jag har inte så många, och de jag har är rätt stora, men jag har i alla fall några stycken!
Som att hitta en skatt är vad det är.

Och på tal om flytt: Jag känner mig vuxen. Jag har bokat flyttfirma.
Det är det ultimata tecknet på mognad, förstår ni.

Smycket på bilderna ovan hittar ni här i min Etsy-butik.