Ibland blir man påmind om hur fina människor är (det är sånt man vill bli påmind om ofta).
Idag var ett sådant tillfälle.
Jag hade promenad på schemat och var ute och gick i skogen. Jag och en deltagare på jobbet.
När vi kom till en uttorkad damm, som för länge sedan bildats i en gammal husgrund, mötte vi vår okände välgörare.
Han hade långt vitt hår, långt skägg, pigga ögon som tittade på oss över glasögonen som kanat ned på nästippen. Han hade svarta kläder, ringar på varje finger med bland annat dödskallemotiv och så var han klädd i svart skinnväst.
När han talade var det på norrländska och han informerade oss om att det skulle bli svårt för grodynglen att överleva nu när vattnet nästan helt hade avdunstat ur dammen som var hans.
Vi höll med.
När vi vände oss om för att gå ropade han efter oss: Tycker ni om sill?
Eh, ja? Svarade jag.
Vänta ska ni få lite då.
Eh, okej. Sa jag då.

Sen gick han in i ett förråd och kom ut med en påse med inte mindre än tolv burkar Abbas sill.

Va?
Sa jag.

Han förklarade att han jobbade med hemlösa och att Abbas sea food alltid skänkte en massa sill till dom vid midsommar och att han fått så fasligt mycket sill att de aldrig skulle kunna äta upp allt på sitt midsommarfirande. Han hade pratat med Abbas om det. De hade tyckt att han skulle skänka resten till sina vänner.
Så då gjorde han det.

Vi tackade vår okände välgörare och gick tillbaks till jobbet. Där blev jag mina kollegers välkände välgörare när jag gav bort senapssill åt höger och dillsill åt vänster.

Midsommarfirandet är räddat!

För fem gånger kan man stå i affären och undra "Har jag kaviar hemma?" och komma fram till att den nog måste vara slut.

Och medan han brer sina mackor får han en idé: Varför gör dom inte smör som limstift istället?

En vettig fråga för denna generation där allt ska finnas på tub, uppochnedvända flaskor eller andra tidssparande förpackningar.