Kl 07.00 dagen då magsjukan satte in. Vi var på väg till Karlsbron för fotograferande i arla morgonstund. Plötsligt möts vi av minst tio tjecker med lika många sopkvastar, frenetiskt sopande samma lilla yta. Jag fattar inte. Varför tar de inte varsin trottoar istället? Verkar jobbigt, måste vara många snubbelolyckor under ett arbetspass. De sa inget till varann. De bara sopade. Fort.

David hittade en nördbutik. Jag fastnade utanför med kameran och blicken riktad mot taket.
Folk har tittat en del på mina motiv den här resan. De ser en turist som fotar och följer kamerans riktning i förmodan att se nån staty, nåt vanligt turistigt. När de sedan får se ett slitet hus, ett fallfärdigt tak, en sprucken vägg: då undrar de. Jag kan se hur de tänker så det knakar. Varför i hela friden fotograferar hon den fula jävla dörren?
De måste tro att jag hånar deras land. Deras brist på ekonomi, deras vardag. Men så är det verkligen inte. Långt ifrån.
Jag tycker det är så obeskrivligt vackert.
Alla deras hus byggdes unika. Varje hus har sin utsmyckning, sina speciella drag. Och att husen inte rivits när de blivit slitna, det tycker jag är fint. Varför ska allt vackert bytas ut mot nåt stelt och fult när det inte ens är av bättre kvalitet? Jag blir lycklig när jag ser det gamla restaureras, för givetvis begriper jag att det är tufft att bo i ett hus där fönsterkarmar trasas samman och där det är gigantiska mögelfläckar i trapphuset. Men det som gör mig lyckligast är ändå det att man inte har gett upp hoppet om dessa gamla byggnader. Man litar på dem. Man tror att de kommer klara sig igenom den tuffa tid de befinner sig i nu och snart, i sinom tid, ska även de här husen få putsade fasader och tätade fönster.
Det historiska arvet får finnas kvar. Det kommer ändå behövas byggas nya hus, som kanske de blir kulturarv i framtiden. Även om jag personligen betvivlar det.

Katten har det bättre än sin ägare. Bakom stängslet på marken kunde man se ett litet kyffe, inte högre än en meter, inte längre än en och en halv. Ett hem ungefär lika stort som det han byggt åt sin kisse.
Katten tittade på oss med en blick som talade om svåra erfarenheter. Ett liv utan ljusglimtar. Han tog sig igenom var dag tillsammans med husse, alla dagar likadana, alla dagar en kamp om överlevnad. Men ändå: en glasslåda att äta ur som inte kan blåsa bort, ett skydd mot vind och vatten. Och kärlek från en annan varelse.

Utanför vårt hotell hittade vi den här mannen. Vad han hittade vet bara han.