Nu får ni vara med om något stort, mina vänner!
Taramascara och jag startar ett bloggutbyte. Cirka två gånger varje månad ska vi ge varandra något att skriva om. Ett tema kan man säga. Ni kan läsa Taramscaras inlägg här och där kan ni också titta på lite fina bilder.

Taramascara och jag har varit sambos en gång i tiden och det är så det här bloggutbytet börjar. Med något som binder oss samman.
Det skulle kunnat handla om hur vi som små barn startade en tradition med gemensamma julfester. Eller hur vi gått i samma klass i nio år. Det hade också kunnat handla om den gången vi skapade Grästuvsdockorna som sedan underhöll oss på rasterna.
Men det är inte så det kommer bli. Inte den här gången.
För idag handlar utbytet om The Rotten Staff house.
Det var där vi blev Sambos för evigt. Ett Engelskt tegelhus med sunkiga heltäckningsmattor i badrummet, ett badkar utan duschslang och fönster som skallrade i blåsten.
Egentligen var det förstås så att huset hette The Rother Staff house efter floden Rother som rann precis runt hörnet, men för oss var det alltid Rotten.
Det var vårt hem. Vårt och en massa servitörers, diskares och kockars hem. Taramascara och jag delade rum. Vi gjorde det till vårat. Vi hade en skylt på dörren. Det hade ingen annan. Vi hade en dusch på rummet. Det hade flera andra också men våran var den enda som inte fungerade.
Det kryllade av haschrökande bulgarer i korridoren och en särskilt sunkig engelsman som löste duschslangsbristen på sitt eget, inte så fräscha, vis. Med toaborstens behållare kunde han hälla badvattnet över sig.
I rummet ovanför vårt bodde en diskare som aldrig tog av sig morgonrocken. Han hade knyckt en kundvagn på Somerfield som alltid stod på vår gård. När han kom hem från sitt arbete mitt i natten brukade han rosta bröd. Det vet jag för att det var jag som alltid fick stänga av brandlarmet när han traditionsenligt glömde sin macka i brödrosten.
Köket på bottenvåningen kryllade av fransmän och ett tag huserade även en australienare där. Han gick på en kuslig diet och hade aldrig några kläder på överkroppen. En kväll när jag diskade efter kvällsmaten gav han mig den finaste komplimangen jag dittills hade fått. Dagen därpå flyttade han därifrån och hans rum ockuperades av någon ny fransmän som säkert hette Arnoud, för det hette alla fransmän.

Trots lukten från den ickefungerande duschen, strömavbrottet som varade i tio dagar och de tjugo sängarna som blockerade brevinkastet så var det ändå något vackert över The Rottten Staff House. Vi skapade oss en idyll mitt i all dålig engelsk standard. Varje kväll när vi drack vårt te och skrev brev hem till Sverige vid vårt skrangliga bord hade vi trivseln från tvättlinor i taket ovanför oss. Och bra musik i vår lilla stereo som vi köpt för vår allra första lön.
Inget hem kan mäta sig med vårt Rottten Staff house.

Tjuvlyssnat från en balkong på Hisingen. Två män och en kvinna passerar. Det är högljutt och onyktert. Den ena mannen utbrister:
Jag har suttit i fängelse i 17 år, jag är ingen småpotatis!!

Vingarna lämnades kvar på marken. På en gräsplätt i ett blåsigt Biskopsgården spred hon ut sina vingar en sista gång.

När jag promenerar i skogen dyker alltid samma minne upp i mitt huvud. Det är ett minne från skoltiden. Ett minne från en plats som jag aldrig riktigt fick uppleva. En plats som lockade på mig men slank undan från mig och som jag sedan dess saknar, längtar till, önskar jag kunde vara.

Det var egentligen en rätt ospännande dag. Jag gick på högstadiet och vi var iväg på dagsutflykt med Ekobussen. Stadsbarn skickades ut i skogen för att klämma på lavar och lukta på mossor. Ja, ni kanske vet vad jag pratar om, ni kanske själva fått åka med en sådan buss?
I vilket fall som helst så var jag inte särskilt förtjust i Ekobussen-utflykter. Jag tyckte redan om skogen och jag hade aldrig gillat när folk tvingat mig att titta på saker bara för att de tyckte att jag borde det. Jag hittade andra saker jag hellre ville titta på, men då var det alltid dags att gå vidare mot nästa barkborre, nästa barrträd.
Och det var givetvis precis vad som hände den där dagen.
Vi var på väg mot nåt vält träd som skulle inhysa mängder av småkryp. Skogen var tät och mörk. Jag tittade uppåt, följde stammarna och skymtade himlen långt däruppe.
Jag hamnade lite på efterkälken.
Någon ropade att vi där bakom (det var fler än jag som drog fötterna efter sig) skulle skynda oss. Jag sänkte blicken och det var då jag fick syn på den.
En liten, liten glänta öppnade upp sig mitt i mörka skogen. Solen sken in genom flera lager grenar, barr och blad och värmde en yta som jag uppskattade till cirka femton kvadratmeter. Det sken om det gröna gräset som täckte marken. Det var så vackert. Jag ville gå dit. Jag stod och tittade, kanske trettio meter därifrån, och jag visste att jag inte kunde. Att det inte fanns tid att gå dit och lägga sig i gräset och blunda och lukta och lyssna.
Det var en magisk plats. Jag minns att jag tänkte att om det hade funnits älvor och féer och enhörningar så hade de bott där. Jag som inte ens trodde på sånt. Men där fanns de.
Nu var det någon som ropade igen. Jag skakade av mig min längtan och skyndade bort till de andra och det tråkiga trädet.
Nästa punkt på schemat var att vi skulle lägga oss på kalla, blöta mossan, mitt i djupa skogen och blunda, lukta och lyssna. Jag kände hur ilskan blossade upp inom mig. Jag ville ju hellre ligga där borta! I det guldgula ljuset. Där enhörningar skulle ta hand om mig. Jag tittade mig försiktigt omkring. Kanske skulle jag kunna resa på mig och springa dit? Alla låg och blundade, en del skruvade lite på sig; en sten eller en pinne i ryggen kanske? Vår skogsguide satt på en sten och tittade på oss, övervakade. Jag kunde inte smita.
När vi sedan gick tillbaks till bussen insåg jag att jag aldrig någonsin skulle få återse den lilla gläntan. Att jag aldrig fick uppleva den där magiska platsen på riktigt.
Och det är jag fortfarande lite bitter över.