På flygplatsen får man underhålla sig bäst man kan. Sydafrika och Sydafrikanen är nån annanstans i byggnaden. SHIT!!! Nu kom Sydafrikanen! Han har precis klivit av flyget och känner igen oss från foton. Han har inte ens hunnit träffa Sydafrika än! Fy bubblan vad crazy! Medan jag sitter här och skriver!!
Han såg glad ut. Och förväntansfull. Sydafrika ser nog likadan ut i en annan del av flygplatsen.
Fint. Kärlek.

När det snöar den 21 april har aprilvädret verkligen väntat till sista sekunden. Då, medan man springer mot skydd från vädret är det lätt att tänka på Prag där solen sken och värmde för två veckor sedan.
Och på hunden som satt och spanade på duvor. Matte satt strax bakom, och när husse kom släntrande över torget var duvan inte längre intressant. Då viftades det på svansen för glatta livet.

I Sverige är alla former av graffiti förbjudet. I Prag är det inte så, vilket har skapat nåt spännande i form av många, många fler olika sorters graffiti. Om man ska synas bland klotter får man vara kreativ.
Och jäklar vad kreativa Pragborna är!
Reklam för klubbar, affärer och konserter sprayas direkt på väggarna, restaurangerna låter någon duktig konstnär göra en fin logga på väggen utanför dörren.
Man hittar på nya saker!
Klottret är ju inte direkt vackert i sig, men mot en sprucken vägg och med en vit fredsduva i ena hörnet tycker i alla fall jag att det är smått poetiskt. Ett konstverk skapat av flera olika människor. Lite som en sån där rolig vikgubbe man gjorde när man var liten. Den som börjar har ingen aning om hur det ska sluta. Det vet inte heller den som blir den som avslutar verket, för hur ska man egentligen någonsin veta när väggen är färdig?

Ni har förmodligen fattat att jag gillar gamla, slitna husfasader. Om inte, så har ni läst väldigt dåligt.
Det som är så underbart med Prag är att nästan varenda hus ser ut som ett rådhus. Både i de finare områdena och i arbetarkvarteren. De som byggde husen lade ner sina själar i projektet. Anlitade fasadmålare, skulptörer, skyltmakare och en mängd andra hantverkare som alla fick ge sin prägel på byggnaden.
Sedan har vi hus och väggar som verkligen ser ut att ha gett upp. Men de står kvar. Och det har börjat växa ogräs på dem. Och färgerna har blivit många: inte en jämn yta utan ett brokigt mönster av tid, erfarenheter, väder, vind och avgaser. Varför anses det vara fulare än en cementgrå vägg utan minsta lilla färgskiftning eller ojämnheter (sådana som pryder stora delar av Sverige, till exempel Hisingen)?
Det övergår mitt förnuft.