Det finns en positiv sak med förkylning tänker jag när jag snyter mig för femhundrafemtielfte gången idag och tittar ner på toalettpappret i min hand.
Det ger alltid resultat.
Jag gillar att göra saker som syns på pappret.

Öppnade mina ögon och såg ett bländande ljus genom nyckelhålet. En fin dag, hann jag tänka innan drömmen kom tillbaks. Den kom i små fragment. Jag mindes att jag vaknat mitt i den och skrattat. Och att jag funderat på om jag skulle orka sträcka mig efter mobilen bredvid mig för att skriva ner den. Jag mindes också att jag struntade i det. Vilket var synd.
För i natt drömde jag att jag bodde granne med Hitler. Han bodde på våningen under min och han var så jäkla efterhängsen. Han smög utanför min dörr och varje gång jag öppnade för att gå ut var han där och undrade om jag inte ville dricka te med honom någon kväll. Han gned sina tunna händer mot varandra och plirade lite läskigt mot mig. Jag var så trött på hans eviga tjat och obehagliga flirtande. Jag visste ju dessutom att han var känd för sin ondska, att han varit diktator och allt. Men som granne var han en riktig plåga.
Inte fan ville jag dricka te med Hitler!
Han var ju så himla mesig! Och dessutom var han skitful i den där mustaschen.

Jag står på spårvagnshållplatsen och väntar på nästa vagn. Två minuter kvar. På hållplatsen tvärs över spåret står en man som har en rinnande nos. Det vet jag för jag såg honom snyta sig. Sedan slängde han näsduken på marken. Han tittade på den där den låg vitare än snön. Han såg sig omkring. På folket som stod och väntade på vagnen. Ingen tittade på honom. Det var bara jag som gjorde det där från andra sidan, och det märkte inte han. Men han skämdes ändå. Det syntes. Han verkade fundera: Vågar jag böja mig ner och plocka upp den. Tänk om nån ser.
Han tänkte lite till, sen böjde han sig ner, plockade upp näsduken och letade upp en soptunna att skamset slänga den i.

Väl inne i stan. På väg mot ett fik där jag ska äta en semla och samtala i tre timmar med en ny god vän.
Två fjortistjejer skrattar förbi mig. De skrattar så de verkar få andnöd. De går som om de vore berusade men det är de inte. De är bara fjortisar.

En ung man passerar på min vänstra sida. Han säger till sin vän Jag är fortfarande störtkär.

Jag är nu på väg hem efter semla och fika. Fem poliser trycker in en alkoholpåverkad man i en bil samtidigt som en till synes drogpåverkad kille släntrar förbi och med en barnslig röst säger till mig Vi ska döda deras barn. Polisens. Vi ska döda deras barn.

På spårvagnen hem sedan. Det är trångt. Många som ska hem från sina jobb. Bland annat en kvinna som ser precis ut som David Spade.
Ett par gymnasietjejer bakom mig pratar om sina betyg. -Varför fick du vg när jag bara fick g? -För att jag är bättre på att skriva än dig. Jag har en bättre känsla för språket.

Precis innan jag ska gå av ser jag en kvinna jag sett förut. För ca ett år sen på en spårvagn. Jag känner igen hennes frisyr. Det är en fin, stillsam frisyr. Med klämmor och stort hårsvall. Jag minns att jag tänkte Hon har hittat en frisyr som passar henne väldigt bra.
Det tyckte nog hon också eftersom hon hade kvar den ett år senare.

Det tar på krafterna att äta julmat och öppna paket.
Kissen och pappsen somnar i fåtöljen och från ovan strömmar Holy Light. Eller möjligtvis en lågenergilampa.