Idag fyller David år. Hurra!
Vi inledde dagen med att bekymra oss över varmvattnet som inte fanns, ringde elektriker som på härlig österlenskånska förklarade att jo, han kunde gärna hjälpa oss men det fick vänta ett par timmar för nu var han ute och jagade. Han lovade höra av sig när han "jagat färdigt". Stadsbor som vi är så visste vi inte riktigt vad det skulle betyda för oss i reell väntetid. Vi lyckades dock lösa problemet själva med ett gäng nya proppar och sedan var den varma duschen ett ljuvligt faktum.

Efter ett mycket uppmuntrande och positivt manusmöte via skype åkte vi in till Simrishamn och åt god födelsedagsmiddag på Maritim.

Sedan hoppade vi lite i ett parkeringshus. David leviterar stilfullt.

Jag ser inte lika kontrollerad ut när jag hoppar. Ser mest ut som en spretig sprattelgubbe.

Men peka kan jag! (och säkert håva in en och annan taxi)

Sedan köpte vi "födelsedagstårta" i form av spettekaka. Skojade lite med kassörskan också. Sådär som man gör en minut innan stängning en lördagskväll på ICA när man handlat spettekaka, Dr Pepper och stearinljus.

Direkt efter frukost tog vi oss in till Simrishamn för att se om det kanske var någon loppis i Suckarnas gång. Och jomenvisst, på avstånd kunde vi se en del fyndhungriga människor flockas.

Jag fyndade ett gammalt halsband med jättevackra glaspärlor som jag planerar att göra egna smycken av. Vi fick också veta att idag var sista loppisen för i år så där hade vi ju en himla tur, får man säga.

Sedan gick vi en sväng på kyrkogården. Det var så vackra gula löv på träden och jag dras ju mot sådant, som ni vet.

Himla fint var där med löv både på träden, på marken och singlandes däremellan.

Som en matta under allén!

Lite senare på dagen gick vi en långpromenad. David var på särdeles bra humör, som ni ser.

Vi gick till ett ställe där någon placerat stenstoder i form av sagomonster på var sin sida av vägen. Läskigt, spännande och väldigt roligt.

Om man fortsätter en bit in på den här vägen kommer man till ett helt fantastiskt hus med tinnar och torn på taket. Det ser ut som ett riktigt Törnrosa-slott! Längs med vägen dit kan man se fler av de läskiga stenmonstren som räcker ut tungan åt en och liksom vaktar på en medan man går närmre huset. Den personen som bor där och skapat det här är min idol.

På vägen tillbaks ser det ut så här. Fantastiskt, eller hur!?

Monster snett bakifrån.

Där, på andra sidan majsfälten, ser man Rörums kyrka. (klicka på bilden för fin widescreenvy!)

Sedan testade vi en ny väg mellan fälten som ledde in i en bokskog. Där var det helt magiskt vackert. Överallt såg det ut som ett vykort.

David fick syn på en ko och vinkade.

SER NI ALLA FÄRGERNA!?!?! Jag höll nästan på att dö av förtjusning. David kan intyga. Kossorna var också fina, förstås.

Längre fram fick jag syn på fler kossor som jag vinkade på.

Titta, kossor!

David erbjöd kossorna gräs. Kossorna var skeptiska.

Mycket skeptiska.

Sniff, sniff. Inte det minsta sugen, faktiskt.
Efter att ha stått där och tittat på varandra ett bra tag sa David och jag hejdå till kossorna och vände för att gå hem.

Och det här "vykortet" får avsluta dagens inlägg. Vi knatade hem och lagade nåt i stil med ratatouille.

Idag åkte vi till Vik. Där har jag varit varje sommar sedan jag var liten, men aldrig förr har jag varit där på hösten. Helt knäpptyst var det. Knappt en enda människa mötte vi, bara tre fiskarpojkar som skulle ut med båten.

Även idag var det dimmigt. Stenshuvud syntes inte ens.

Efter att ha hoppat lite på stenar på stenshuvudstranden gick vi genom byn och tittade in på höstkantade smågator.

Vi gick ut på klipporna. Vegetationen här såg helt annorlunda ut mot vad den gör på sommaren. Vassen som brukar stå så rakryggad låg nu som päls på marken.

Så fint! En miljon färger ungefär.

Det var ett äventyr bara att ta sig ut. Spängerna var helt översvämmade på sina ställen.

Som träskmarker såg det ut! Väldigt kusligt och dramatiskt.

Helt andra färger än jag är van vid! Och givetvis älskar jag det.

Ni minns kanske hur det såg ut här i somras? Till och med fiskmåsen är kvar!

Jag tror faktiskt knappt jag har lagt märke till det här skogspartiet tidigare. Alltså, jag visste ju att det var träd där men nu träder de fram ännu tydligare i alla höstens färger. Snyggt!

Hår för stenarna!

VÃ¥gorna piskade mot stenkanten.

Älskar verkligen hur klipporna är formade som trappsteg ned mot vattnet. När jag var liten trodde jag att det var nån som medvetet huggt ut klipporna på det viset för att hen behövde komma ner till vattenytan smidigare.

Det här är en favorit från idag. Kedjan ligger under kanske två, tre decimeter djupt vatten i en stor göl på klipporna. Jag tycker det ser så häftigt ut med rosten som spridit ut sig en bit runtomkring kedjehögen, och så länge vattnet får vara stilla så kommer det inte sprida sig mer än så. Och sanden som lagt sig i räfflorna skapar vackert mönster. Jag tror jag ska se hur den här ser ut i förstoring på papper.

Gräset luras. Här är marken täckt av djupa hål mellan tuvorna men inget av dem gick att se idag. Som tur var klarade vi oss från att fastna med fötterna.

Sedan gick vi genom byn tillbaks till bilen men innan vi kom dit såg jag de här svamparna som växte på en träkärra.

Vaknade till en tät dimma utanför fönstret. Slängde på mig klänningen, ytterkläderna, hängde kameran runt halsen och skyndade ut för att hinna fånga dimman på bild innan den skingrades. Inte kunde jag veta då att dimman skulle ligga kvar precis hela dagen.

Bakom huset såg det ut som spöklika träskmarker från vilken skräckis som helst.


Gick bort till den stora hagen där kossor/tjurar av det här ludna slaget stirrade förvånat på mig. Kråkorna svepte tyst över fältet. Det var en mycket speciell stämning.

Jag såg ett spindelnät som jag kröp närmre och närmre för en riktigt bra close up.

Ah! Helt plötsligt var den största tjuren supernära mig och just här saknades det en bräda i staketet! Jag backade fort som tusan och väntade tills han glömt bort mig.
Då vågade jag mig fram igen...


Helt otroligt var vackert det kan vara med lite spindeltråd och dimdroppar!

Sedan gjorde sig den här killen påmind igen. Snyggo.
Efter att vi småpratat lite (mest jag, faktiskt) sa jag hejdå och vände om.

På väg hem till frukost stannade jag till för den här rosens skull.

Lite senare på dagen gick David och jag mot kullarna. Dimman hängde kvar som ett fuktigt täcke över naturen.

En hönsvagn utan höns.


Hoppsan! Ett till spindelnät!

Överallt var det passande att utbrista ett Oooh eller ett Aaaah.

Vissa blev förvånade att se oss.

Ooooh. Aaaaah.

David kontemplerar karriärbyte. Fåraherde vore allt nåt!
Den här bilden får mig förresten att tänka på svåra, konstnärliga filmer från nåt öststatsland. Snyggt och dramatiskt (om än lite långtråkigt).

Åh, dåndimpen! Måste förstoras upp för bästa widescreen-effekt (klicka på bilden).

Ett färgglatt träd har mer lockande effekt på mig än näcken eller ett skogsrå. Inte för att jag har träffat nån av dem, men ändå.

Sedan råkade vi hamna mitt i en hage tillsammans med massor av de långhornade tjurarna och då var jag för nervös för att fota. Vi gick längs med staketet och letade efter en öppning samtidigt som vi upprepade "De är säkert inte farliga, de är säkert inte farliga" medan tjurarna blängde på oss. Ibland började de galoppera glatt mot oss. Då åkte mitt hjärta upp i halsgropen."De är säkert inte farliga" - Famous last words.
Fast vi klarade oss. Så de var nog snälla trots allt.