Spelevinken David Sandberg har varit i farten igen.
När jag precis skulle till att promenera hem från jobbet igår dök detta mmset upp.
Det där är min byrålåda och mina nytvättade kläder.
I sitt tvättsorterande hade David fått tråkigt och behövde underhålla sig lite. Han menar att byrån kräktes upp alla mina kläder på golvet. Jag tror han hittar på.
Inte kan väl byråer kräkas?

När jag kom hem var kläderna väl nedstoppade och munnen, jag menar lådan, var ordentligt stängd.

Man kan ju undra vad David har för sig när jag inte är hemma, som han väljer att inte skickar bilder på...

På franska bageriet idag kl 10.30. En äldre dam kommer in. Hon har vitt, vitt hår och starkt turkosblå dräkt på sig. Hon går fram till disken och säger:
Jag skulle vilja ha en sån där coi... nä inte cointreau, vad heter di där goe frasige gifflarna?
- Croissant?, frågar expediten med ett illa dolt leende.
Ja! En sån vill jag ha! Och så vill jag ha en bakelse. Och sen får jag nog ha med mig ett gäng såna där frasiga gifflar hem också...
-Hur många?
- Ja, kanske en fem sex stycken. Dom är göööörgoe di där.

Jag slår vad om att hon skulle äta alla själv. Värsta fina lyxtanten!

Lotta: Åh, vad grönt och fint det är ute idag!
David: Det är för att det regnat som det ser grönare ut.
Lotta: Ja, men det har blivit mycket grönare och mer löv idag.
David: Jo, men det är för att allt är blött som det ser ut så. Det är ett vanligt filmknep att hälla vatten på omgivningarna för att få färgerna att bli skarpare.
Lotta: Ja ja, men det är ÄNDÅ grönare idag än det var igår.
David: Mmmm, men det är ÄNDÅ blötare idag än det var igår.

Och så håller vi på tills vi kommer på att vi har rätt båda två.

I natt drömde jag att jag var med i en pjäs som hade blivit utvald av något slags Europaråd att visas för högt uppsatta personer inom politik och kultur. Pjäsen skulle spelas upp i Domkyrkan i Stockholm som en avslutning på ett stort evenemang som hållits i huvudstaden en längre tid.
Till det intressanta hör att min motspelare i detta dramatiska stycke var ingen mindre än Chris Rock och scenen vi skulle spela upp var en mycket allvarlig kärleksscen.
I min roll ingick det både tårar, skrik och passion. Chris Rock, som ju vanligtvis ägnar sig åt mer komiska roller, var överraskande duktig och vi såg båda fram emot detta mycket.
Jag var givetvis väldigt nervös inför uppträdandet och hade hört att både Gudrun Schyman och Kerstin Dellert (!!??) skulle sitta i publiken. Precis innan vi skulle upp på scen berättade någon för mig att Ja, och Kungafamiljen har anlänt nu och har placerat sig på första bänkraden. Jag blev kissnödig av nervositet men det var bara att hålla sig och gå ut och göra sitt bästa. Publiken var lyrisk över vårt framträdande. Det här var stor konst, fick vi veta. Aldrig förr hade de sett något så vackert, trovärdigt och överväldigande.

Jag förstod att mitt genombrott hade kommit.