Min kropp är fullständigt utmattad efter tre dagars Fresh Fish. Förkylningen slog till som bara den på fredagen och jag överlevde på en kombination av ipren, nässpray och kaffe.
Det har varit fantastiskt trevligt! Nya vänner, jättefin respons på mina smycken och flera beställningar och försäljningar.
Det blev ingen vinst för mig men inte heller några sura miner.
Jag kanske skriver mer imorgon men nu är jag så trött så jag kreverar.
Tekoppen har jag framför mig. Den största jag kunde hitta. Kanske kan jag vara vaken en liten stund till. Bara liiiite.

Klockan kvart över midnatt skulle Laura Marling spela i Annedalskyrkan. Klockan 23 skulle kyrkan slå upp dörrarna. Vi gick dit redan tjugo i elva och trodde att vi skulle vara först. Såna puckon.
Kön var hur lång som helst. Vi höll på att tappa modet där ett slag. Helt i onödan, för Annedalskyrkan rymmer många, många människor.
Den som bestämde att Laura skulle spela just där var ett geni. Gud, så vackert.
En tjugoåring som sjunger med en hundraårings vishet. Och så humorn mellan låtarna. En svordom i kyrkan och hon slog händerna för munnen.
Vi visslade tillsammans med henne istället för det fiolsolo som annars fyller upp låten. Hon varnade för att hon var grym på att vissla. Don't be intimidated by my whistling skills.
Det var så vackert. Vi som kunde melodin gjorde vårt bästa för att leva upp till hennes nivå. Det var så häftigt. Det kändes så rätt.
Klockan halv två gick vi därifrån med ett lyckorus darrande under huden.
Ja, jag grät. Det passade.

Som jag hade längtat. Marina and the diamonds på Way out west.
Vi stod längst fram med fjortisarna, syntes på teveskärmarna och allt. Jag såg förmodligen dumlycklig ut. Starstruck. Hon är så fantastiskt cool och bra. Och så satans vacker. David hade sin nya finkamera med sig och fotade. Han också lite starstruck. En omöjlighet att inte bli det.
I november kommer hon tillbaks och det tänker vi inte missa!