Fattar ni att jag vaknade halv tolv idag? Att jag gjorde morgongymnastik innan frukosten som jag åt kl halv två?
Och sen då, undrar ni?
Ingenting. Naaaaadaaa.
Det har regnat ute och jag har lyssnat på regnet.
Det har blåst ute och jag har lyssnat på blåsten.
Jag har tittat på internet. Internet är stort, man kan titta länge.
Det är liksom novemberljus ute. Grått. Träden låter så fint när det blåser i dem, sa jag det?
Bilden ovan är från en dag när solljus bildade skugga under trädgrenarna. Alltså inte idag. Men inget ont om dagens väder, det gör vad det ska.
Jag tror teet har dragit klart nu. Kanske drog det klart lite tidigare.
När jag skrev "liksom novemberljus ute" då blev teet klart.
Nu kommer det vara beskt. Och beskare blir det om jag fortsätter skriva.
David kommer med tekannan nu. Jag behövde inte sluta skriva.
Det är en konstig stämning på dagen. Inte dålig, inte bra. Den är nästan ingenting.

Jag måste säga det. Jag är sjukt nöjd med de här bilderna. Sjukt. Årets bild? Visst?

Ps: På rutan där människorna står satt det en skylt med texten Visa hänsyn. Knacka inte på rutan. Det stressar djuren. Dumma människor.

Minns ni att jag för ett tag sedan nämnde en lavendelblå tröja som försvunnit spårlöst? Minns ni hur jag beklagade mig över detta?
Saken är den att jag har letat i flera månader. Sedan januari, februari någon gång. Jag letade verkligen överallt. I varenda liten vrå. Hos mig själv, hos David, hos mina föräldrar, på jobbet. Vissa dagar letade jag praktiskt taget dygnet runt. Min blick sökte efter skrymslen som jag kanske hade missat. Bakom tvättmaskinen på jobbet, Bakom bokhyllan i sovrummet, i Davids skafferi.
Den fanns ingenstans och jag gav till slut upp hoppet om att någonsin få återse den. Jag tänkte att jag har ju ändå fotografier på den och jag får njuta av minnet hur snygg jag var i den.

Så igår.
Jag skulle tvätta alla stugluktande kläder från semestern och letade upp all smutstvätt jag kunde hitta. Rotade i resväskan och öppnade de där små facken där jag brukar slänga in smutsiga kläder i. Hittade ett nytt fack. Öppnade det också. Och drog fram den jädra lavendelblå tröjan!
Givetvis blev jag hur glad som helst. Jag skrek högt Det var som själva fan! Så skrek jag.

Sedan kom jag på. Den tröjan låg där hela Österlensemestern. Och den fanns där under resan till Prag i april.
Jag tror jag blir galen!
Den har legat där! På varenda jäkla resa jag gjort sedan i julas! Den har hånskrattat åt mig när jag rullat iväg med den bister över att inte kunna packa ner min fina lavendelblå tröja!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror jag gör både och. Ja, tack.

En bildsvit från förra sommaren får symbolisera känslan jag bär nu.
En underbar tid som flyger fort förbi? undrar ni.
Nä.
Eller jo, det kommer den givetvis göra men mer en underbar känsla av frihet.
Österleeeeeen!

Förresten: den där tröjan är på villovägar. Jag saknar den å det grövsta. Nån som sett den? Gunilla Pontén. Omlott. Sketasnygg.
Sorg, är vad det är!
Jag vill stå i rågfälten med lavendelfärgad tröja och plocka vallmor i år igen!

Ps. David den jäkeln har smittat mig. Halsont, feber och huvudvärk. Jag låtsas inte om det. Jag har semester. Då är man inte sjuk. Nog om det.