En buddhistisk munk klev på spårvagnen en kall, ruggig, ovanligt grå novemberdag på Hisingen. Det tunna tyget i hans starkt lysande orangea dräkt fladdrade i vinden. Kylan letade sig förmodligen in under kanten och upp längs hans ben. Han hade ingen jacka på sig. På huvudet satt en grå yllemössa och hans händer bar rejäla handskar. Han fick kämpa för att få upp spårvagnsdörren, sen försvann han i vagnens framfart.
Det kan inte vara lätt att vara buddhistmunk i det här vädret.

Lämnad på en busshållplats. Saknas: resten av cykeln.

Ännu en spårvagnskur som blivit förädlad. Kanske var det inte tanken, men vem bryr sig? Jag tycker det är fantastiskt vackert. Skulle vilja såga ut och hänga i fönstret.
Solens strålar genom sprickornas vindlingar, den blodröda färgen lyses upp explosionsartat. Ja, jag önskar jag hade en såg. Och lite mer mod och illvilja i mitt blod.

Det trodde nog inte sabotören. Han eller hon som slog sönder den här spårvagnskuren.
Att det skulle bli så vackert. Att det som skulle förstöra blev till ett vackert mönster. Att någon sedan skulle stå och fota sabotaget och beundra skönheten i linjerna som blivit. Men tänk, det var så det blev.