När jag först upptäckte Suzanne Vega, någon gång i mitten av 1990-talet, fastnade jag direkt för hennes röst och hennes texter. Hon gjorde stora låtar med enkla attribut. Hennes nakna röst, en berättelse som grep tag i en, och ett språk som var enkelt att förstå utan att vara simpelt drog in mig i hennes musik.
Ikväll sände Svt ett program i en serie som heter Hitlåtens historia. Dagens låt var Suzanne Vegas Tom's diner.
Ett väldigt intressant program. Att en låt med en så enkel melodi och vardaglig text kunnat gripa så många människor. Det är fantastiskt. Den utspelar sig i ett så kort ögonblick av ett liv. Den stund det tar att dricka en kopp kaffe på Tom's restaurant (som förövrigt är samma restaurang som den Seinfeld hänger på jämt i serien).

Då, på 90-talet, hittade jag vinylskivan med Tom's diner i min pappas skivhylla. Visste inte att han hade den ens. Jag spelade den om och om igen på min grammofonspelare i mitt ungdomsrum. Vände på skivan så fort ena sidan tagit slut.
Lärde mig vartenda ord utantill.
Tom's diner och Luka blev soundtracket i mitt liv under den tiden. När jag hör de låtarna idag minns jag så mycket.
Jag minns att jag upptäckte saker om mig själv, jag minns att jag började uppskatta texterna i låtar ordentligt för första gången och jag minns en väldig massa känslor som jag hade under den perioden av mitt liv.
Jag lyssnar fortfarande mycket på Suzanne Vega (hon är med på topp fem-listan över mina favoritartister) och fortfarande dyker samma känslor upp i mig.
Lycka blandat med en väldig massa vemod.

Jag tycker att ni ska gå in på Svtplay och titta på programmet. Det är bara en halvtimme långt, och mycket sevärt!

Här kan ni se ett liveframträdande från 1986 med Tom's diner.


Här kan ni se musikvideon till Luka

Och här kan ni höra en av hennes lite nyare låtar, Headshots, som är en fantastiskt fin låt.

Måste dela med mig av känslan. Festivalens höjdpunkt var helt klart Andrew Bird.
Mannen som använder en fiol på en miljon olika vis, som visslar som en gud, som sjunger med vacker röst och enorm känsla. Se och hör själva.
Hans musik får mig att gråta. Gråta för att det känns som han har skapat musik för mitt hjärta. Som att han har hittat något inuti mig som aldrig hade kunnat komma fram utan hans musik. Så stora känslor att det är otroligt egentligen.
Och tänk då att höra honom klockan halv ett till klockan två mitt i natten i en vacker kyrka.
Oj oj oj, min själ och hjärta!

Även den som inte orkar stå i mitten av publikhavet och hoppa kan njuta av konserterna. På håll, från ett liggunderlag med en ordentlig kikare, klarar man sig utmärkt.

Regnet kunde falla hur mycket det ville, inget kunde stoppa glädjen. Regnponchos så långt ögat nådde. På scen stod Vampire weekend och spred solsken genom tunga regnmoln. Musik gör mig rörd till tårar. Jag har gråtit mig igenom två fullspäckade festivaldagar. Gråtit av lycka, förstås.