I somras lyssnade jag mycket på låten We are the Battery human av Stornoway. Den blev som mitt ledmotiv när jag med raska steg promenerade till jobbet med spotify i hörlurarna. Och det är ju lite fint, för låten handlar om just det: att alltid vara uppkopplad. Att ständigt vara beroende av batteritid och internet och datorer och allt vad elektronik heter.
Jag har tänkt så mycket på det där. Jag älskar internet, jag är helt klart beroende av det, men samtidigt är naturen så oerhört viktig för mig. När jag kommer ner till Österlen så är det som om min kropp blir alldeles lugn och lycklig. Samma sak när hösten kommer och jag drar ner den friska luften i lungorna.
Jag tror det är viktigt att hitta den där vägen där båda sakerna får plats. Självklarheter, jag vet, men ibland fångas man i jobb, i internet, i stress och glömmer att man faktiskt kan blanda upp detta med skogsluft och havslukt.
Så, i juli tog David och jag de här bilderna. Som en liten tribute till Stornoway och deras fina låt We are the Battery human.

Och här har ni texten:

Where are we going this fine morning? What are we doing this fine day?
We're doing the same as every morning!
We're staying inside on this fine morning. Staying inside on this fine day.
We'll stare at a screen, like every morning.

And outside the window, spring is here, And we're gonna hibernate all year.
Under a pile of A4 snowflakes.
Cause we're the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range. Free range. Whoa.

We've got the whole world at our fingers. We've got the whole world in our hands.
We get the blues as we grow richer.
Cause we need to fix our loose connection. Out in the natural World Wide Web.
Where humans evolved in three dimensions.

We were tuned in by natural selection. And we need to go online each day.
But inside we don't get no reception.

So join the new revolution, revolution! To free the battery human.
Cause we were born to be free range, free range! Whoa.
We are the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range, free range! Whoa.

Och nu tänkte jag skicka de här bilderna till Stornoway och hoppas att de blir glada...

Klockan kvart över midnatt skulle Laura Marling spela i Annedalskyrkan. Klockan 23 skulle kyrkan slå upp dörrarna. Vi gick dit redan tjugo i elva och trodde att vi skulle vara först. Såna puckon.
Kön var hur lång som helst. Vi höll på att tappa modet där ett slag. Helt i onödan, för Annedalskyrkan rymmer många, många människor.
Den som bestämde att Laura skulle spela just där var ett geni. Gud, så vackert.
En tjugoåring som sjunger med en hundraårings vishet. Och så humorn mellan låtarna. En svordom i kyrkan och hon slog händerna för munnen.
Vi visslade tillsammans med henne istället för det fiolsolo som annars fyller upp låten. Hon varnade för att hon var grym på att vissla. Don't be intimidated by my whistling skills.
Det var så vackert. Vi som kunde melodin gjorde vårt bästa för att leva upp till hennes nivå. Det var så häftigt. Det kändes så rätt.
Klockan halv två gick vi därifrån med ett lyckorus darrande under huden.
Ja, jag grät. Det passade.

Som jag hade längtat. Marina and the diamonds på Way out west.
Vi stod längst fram med fjortisarna, syntes på teveskärmarna och allt. Jag såg förmodligen dumlycklig ut. Starstruck. Hon är så fantastiskt cool och bra. Och så satans vacker. David hade sin nya finkamera med sig och fotade. Han också lite starstruck. En omöjlighet att inte bli det.
I november kommer hon tillbaks och det tänker vi inte missa!

Lyssna på det här! Det är så vansinnigt roligt! Hohoho! Här satsar man på mäktigt och vad får man? -Nåt omäktigt. Men attans så skoj!