En fin vän från Skåne är på besök. Vi kan kalla henne Viktoria. För hon heter det. Fick sms från henne häromdagen där hon föreslog te, popcorn, sushi och dansfilm. Det är just därför hon är min vän; hon förstår vad som är viktigt i livet.
Sushin blev thaimat istället eftersom alla bra sushiställen hade stängt, men annars följer vi schemat. Två kannor te, en gigantisk skål med popcorn och första dansfilmen avklarad ( Step up). Nu blir det Bring it on. Poängen med dansfilmer är att de är dåliga, vansinnigt förutsägbara, innehåller en kärlekshistoria mellan dåliga skådespelare och så en massa grymt bra dans. Det är hela tjusningen: kombinationen av uruselt och fantastiskt.

Så stör mig inte.
Jag tittar på dansfilm.

När jag tittar på den här bilden, som jag tog på Systern häromdagen, spelas det musik i mitt huvud. Sån där musik som är besläktad med hissmusik, ni vet. Nåt plinketiplonkigt, lagom soft och onödigt. Jag vet inte om jag någonsin har hört sån musik i mataffärer på riktigt, men i film har jag hört det. Amerikansk film har hjärntvättat mig att sammankoppla mataffärer med långa rulltrappor och hissmusik.
Jag vet inte om jag känner mig helt tillfreds med detta.

Lyssna på det här! Det är så vansinnigt roligt! Hohoho! Här satsar man på mäktigt och vad får man? -Nåt omäktigt. Men attans så skoj!

Idag var David och jag i Majorna och kollade på husfasader. Vi letade efter den lilla skylten som säger vilken hyresvärd som äger huset.
Varenda jäkla hus i Majorna verkar ägas av Familjebostäder!
Är de för Majorna vad Gustavsson är för Änglamark i Äppelkriget? Fast Majorna har nog ingen strippklubb som heter Phamiljebostäders Grotto.
Gud vad jag älskar mina Äppelkrigetreferenser!

När vi kom hem regnade det.
Jag satte mig att googla hyresvärdar.
När man som de två första sökalternativen för en hyresvärd får upp meningar i stil med "Familj från Bosnien inlåst i två år i lägenhet", "hemska förhållanden" och "Fasa och terror", då blir i alla fall inte jag jättesugen på att kontakta henne. Om man är hyresvärd borde man nog googla sitt eget namn då och då. Och kanske skriva lite falska positiva artiklar om sig själv. Om det nu inte var så att hon inte VILLE ha några hyresgäster. I så fall är det ett genidrag!
Internet är mäktigt vet ni.

Och sedan. Ett fastighetsbolag som heter IG lockar inte mig.
Kom tillbaks när ni heter VG eller MVG.
Här är vi kräsna.


Vi kommer aldrig få nån fin lägenhet.

Vi gick in till stan. Fick gå om många hårdrockare och smårockare. De går himla långsamt, de där.
Jag köpte svenska jordgubbar för ockerpriser som jag hade med in i biomörkret. Såg A-team. Bara för att. Spännande moral. En av snubbarna odlar ett samvete och vill aldrig mer mörda, men det kommer han givetvis ur lagom till slutet. Till de andra grabbarnas jubel och glädje.
För våld är bra, det har Gandhi sagt.

För en dryg vecka sedan var Sonja hos mig för att spela in röster till Davids nästa animerade projekt. Han behövde en tjej som kunde prata norrländska och jag kom givetvis att tänka på Sonja. Jag fick bara vara med i filmen som ett litet glädjetjut för jag kan inte norrländska. Jag är grym på småländska och skånska, men norrländska - näpp.
Kommer nog tvinga Sonja att bli min dialektcoach i framtiden...
Well, well. Bästa stället att spela in ljud på råkar vara i min garderob. Vi klämde in oss där allihopa. Jag behövdes egentligen inte, men var där som moraliskt stöd. Och syreslukare. Och värmealstrare.
Det gick himla bra förstås. Sonja is a a natural. Som ni kan se på fotot längst ner där hon hamnade ute i skogen.
Hon behövde foton på sig och anlitade mig för jobbet. Så lite nytta gjorde jag faktiskt!

Resultatet av vårt garderobshäng kan ni se, och höra, här.
Och som vanligt när det är David som gjort filmen är den mer än lovligt sevärd! För han är skitbra. På riktigt. Så säger jag inte bara för att jag är kär i honom.

Hur ska det gå för världen? Jag är i fullständig chock efter att ha sett VBS dokumentär om Liberia. Så fruktansvärt. Våld, kannibalism, våldtäkter, fattigdom utan dess like. Jag förstår inte. Hur kan människor göra sådana saker mot varandra? Hur blir det så? Och hur sjutton ska de kunna komma ur detta? Om ni vill se dokumentären kan ni klicka här. Men jag varnar er. Det är det värsta jag har sett. Så avskyvärt hemskt.

Har sett den här dokumentären om Nord Korea. Det är web-tvkanalen VBS som har gjort den och du hittar de tre delarna av dokumentären som heter Vice guide to North Korea under länken ovan.
Nord Korea är ett läskigt land. Efter dokumentären mådde jag fysiskt illa. Ett konstigare och obehagligare ställe får man leta efter. När och hur ska det landet öppnas och ta del av resten av världen med en sådan ledare?
Man blir verkligen sorgsen. Och förbannad.

Den här videon har David gjort för ett företag som heter Frutowash.
Alla röster är gjorda av David, manuset är skrivet av David, musiken är gjord av David, animationerna är gjorda av David. Ja. ALLT är det David som har gjort.

I egenskap av mäkta stolt flickvän uppmanar jag nu er att se det lilla mästerverket.
Jag vet, han är underbar.

I skymningen blir det sånt fint ljus. Och i den fasliga blåsten vi har nu blir grenarnas rörelse som penseldrag i kameran.

Jag borde lägga mig nu. Kl 05:30 ska jag stiga upp imorgon.
Morgondagen består av följande komponenter: Tåg, Trollhättan, smink, kostym, taxi, filminspelning, tåg, jobb, och sedan jobbnatt.
Med det i åtanke: Godnatt.

Jag har fått en liten filmroll. I den här filmen. Det är stort. Rollen är liten, men filmen är stor.
Jag är typ glad. Nu måste jag mäta huvudet så jag kan skicka in min hattstorlek.

-------------------------------------------
Edit:
Har nu mätt. Mitt huvud är 57 cm i omkrets.
Kuriosa: Davids huvud är 61,5 cm i omkrets. Han har ett stort huvud. Inga hattar passar honom. Stackarn.

Den här mannen är hämtad från en rökig deckarhistoria på trettiotalet.
Film noir i en gångtunnel på Hisingen.

Dagen efter Oscarsgalan. Gick och la mig klockan 06:30. För vissa är det morgon. För oss som spenderat gryningstimmarna framför teven var det natt. Frukost vid lunchtid. En sen lunch.
Kaffe och hembakad chokladbiskvi, och en katt i varsitt knä. Inga snabba rörelser och det passar mig fint. Sen tåget hem. Sena tåget, hemma sent.

Kvinnodagen idag. En viktig dag.
Men också väldigt sorgligt att den faktiskt behövs.
För det gör den. Glöm inte det. Tramsa inte bort andras åsikter och känslor. Säg inte "Men vi har det ju så himla bra i Sverige, sluta gnälla!" Så himla bra har vi det faktiskt inte. Det finns fortfarande problem. Jämlikhet ser olika ut för alla, så är det förstås. Men så länge det finns orättvisor som inte kan förklaras på annat sätt än genom kön, då har vi saker att jobba med.
Det finns en anledning till att lönen ser olika ut på grund av kön, för att ta ett tydligt exempel. Och det finns så många fler problem, suddigare i kanterna, svårare att visa i statistik.

Och utanför Sverige. Där finns andra orättvisor, sprungna ur samma problem. Det är inte geografin som gör skillnaderna. Det finns många orsaker till skeva maktstrukturer. Kunskapsbrist är en av orsakerna, tror jag. Men det är inte så enkelt. Och en kattsöndag som denna har jag inte förmågan att tänka tillräckligt djuplodande. Men det behövs. Jag anser att det är viktigt att vi tittar på varför vi själva gör som vi gör. Det är inte så lätt som att säga att jag alltid har gjort såhär, jag ser inget fel i det. Fundera lite djupare, kan det kanske vara så att anledningen till ditt beteende är mer inövad än självvald. Och om du tänker ett steg längre så kanske det till och med kan vara så att det du gör i din vardag påverkar människor omkring dig. För sådan makt har vi faktiskt. Alla har vi makt. Över oss själva och andra. I alla relationer som vi ingår i. Arbetsfördelning, vad vi tror att människor omkring oss klarar och inte klarar. Kunde du saker innan du fått försöka? Är du en supermänniska? Eller låter du kanske andra göra vissa saker för att det är så lätt att skjuta över uppgiften på någon som enligt könsnormen ska kunnna saken bättre?

Fundera ett steg längre.
Och använd nu inte din makt till att nedvärdera människor och deras åsikter, för det är det hemskaste du kan göra.

Jag tycker nog att jag tillhör nördgänget mer än de coola, men på Sci fi-mässan idag fick jag känna på hur det är att vara en av de häftiga.
Jag skämdes lite i kön när en nörd av rang kom gående mot mig iklädd Storm troopers-outfit. Han pekade med sitt vapen mot alla i kön och spatserade "hotfullt" fram och tillbaks. Så fort någon plockade fram sin kamera ställde sig nörden i nån tuff pose, och han verkade synnerligen nöjd med uppmärksamheten. Jag kunde inte titta på honom. Inte för att jag egentligen har nåt emot nördar, som jag sa innan så räknar jag mig själv som en av dem, men jag har svårt för när de blir på sånt allvar. Det känns inte som det får plats nån humor under den glänsande hårda plastkostymen.
Föräldrar knuffar fram sina barn med orden Ska du inte fråga Boba Fett om han vill ta ett kort tillsammans med dig. Och så utnyttjas varenda barn på mässan under 7 år för att pappa hemskt gärna vill ha ett kort på en nörd utklädd till någon karaktär från en gammal film som barnet inte ens har sett. En nörd som säkerligen har beställt dräkten på nätet för att sedan ett par gånger om året få användning för den när han åker land och rike runt och visar upp sig. Få vara den häftigaste av alla nördar.
Man kan inte se människan under plasten.
Förmodligen är han en grå och blyg kille som till vardags aldrig någonsin tar någon plats. Det här är hans chans. Hans chans att glänsa.

Darth Vader blir intervjuad av teve. Alla andra plastförsedda nördar armbågar sig fram. De vill också vara med. En av de få utklädda tjejerna får syn på mig när jag försöker smygfotografera henne. Hon lyfter sitt lasersvärd i krigspose. Då sänker jag kameran och vänder mig om. Jag vill inte ha några sådana bilder. Jag vill fota dem när de inte ser mig.
Jag är både imponerad och illa till mods av deras passionerade intresse.
Det är fint att se polisongprydda, halvfeta män spela medeltidsspel tillsammans med 7 åriga pojkar. De gillar samma saker. De fnissar på samma vis.
Det är charmigt. Men också underligt.

Vid ett bord sitter C-kändisarna. Framför Maud Adams är det kö. Men framför killen som har en liten roll i Twilightfilmen är det tomt. Tonårstjejerna har inte dykt upp än.
Men de kommer, var så säker. När vi lämnar mässan slingrar sig kön fortfarande lång utanför. Många nördar i stan idag.
Själv köpte jag två gamla SEGA 16-bitarsspel. Hittade Finn & Fiffi tidningar också.
Men jag har redan alla...

När jag var liten åkte jag på sommarläger. Jag hatade det. Det enda roliga var att jag blev utnämnd till lägrets sakletare och fick diplom och allt.
Idag efter jobbet, huttrandes i en busskur, hittade jag glitter. Eller, egentligen var det trasig spårvagnskur, men det såg ut som diamanter. Det låg där på marken och glittrade i gatlyktans sken. Inte kunde jag väl låta det ligga där och glittra i ensamhet. Mycket logisk tanke, I know.

Tog hem och fotade. Glasbitarna får jag säkert användning av någon gång i framtiden. Säger som ena brodern i Äppelkriget Den kan man säkert ha nytta av! Fast han hittade en död kråka.

Nu är David och Lotta tre år och idag börjar officiellt julen.

Jag visar upp garderobsklassikern som får mig att känna mig som rysk prinsessa hämtad ur gammal spionfilm. Fuskpäls och kapuschong. Och käääärlek.

Ps: Gårdagens lucka var mitt tusende inlägg! Woooooo!

Fick idag ett mail från Videomarathon. Att vi inte är en av vinnarna.
Det var ju tråkigt. Men det konstigaste av allt är väl varför de berättar det INNAN den stora prisutdelningen i Köpenhamn som vi skulle på. Vad var då poängen med nomineringen överhuvudtaget?
Hade det inte varit roligare att meddela vinnarna då istället? Under festliga omständigheter.
Vi hade inga större förhoppningar att vinna, men det hade ju varit fint att få hoppas lite. Att alla som kommer dit är på samma nivå, inte vinnare och förlorare redan från början.
Nu känns det inte ens roligt att åka till Köpenhamn längre.

Nu kan ni då äntligen se filmen som David tävlar med i Videomarathon. 48 timmar hade vi till vårt förfogande och temat för i år var Syndabock.

Klicka här för att se filmen (och lite coolt är det väl att man nu kan söka på Lotta Losten på YouTube och faktiskt hitta mig och inte en Led Zeppelin-låt som heter Lotta Love).

Ja, vad tycks?

Filmade till klockan nio igår kväll. Sen hem till David och de tuffa datorerna för lite late night-klippning. Klockan kvart över två på morgonen var jag så trött att jag fått förkylningssymptom och illamående. Då är man bra trött.
David däremot hade passerat tröttheten och var oförskämt pigg. Han satt uppe till kvart i sex i morse och fixade ljud och ljus på filmen. Och sen var det färdigt.
Sov några timmar och sen var de fyrtioåtta timmarna över och filmen inskickad.

Och en sån film det blev sen!
Med tanke på tidsbristen så är vi ändå nöjda. Jag lyckas vara vidrig på alla sätt och vis inom fem minuter. Och det är ju inte så dåligt!
Filmen dyker upp här så fort det går.
Jag lovar att höra av mig.

Det är inte var dag man får hänga en lilaglittrig dildo i en fiskelina och snurra runt med den framför en kamera.

Temat för årets Videomarathon är Syndabock. Vi har hittat våran och begav oss iväg till Järntorget för att kika på dildos och utmanande kläder. Man skulle kunna tro att vi ska spela in en porrfilm. Men det är fel. Vi är smartare än så. Det borde ni veta vid det här laget.

När David försöker lyfta ut rullatorn från bussens bagage kommer busschauffören fram och undrar Ska jag hjälpa dig? Nej tack, svarar David och släntrar iväg utan några stapplande steg.
När David springer mot spårvagnen och snubblar över rullatorn som är belamrad med packning, då rusar folk fram och undrar Hur gick det? Behöver du hjälp?
Nejdå, det gick fint, säger David och missar spårvagnen precis, trots språngmarschen.

Folk är hjälpsamma mot folk med rullatorer.

Även om rullatorn ifråga inte behövs som stöd för David utan istället är tänkt att agera kameravagn i en filminspelning.
En kamera kan nämligen behöva fyra hjul för att susa fram över marken tillsynes skakfritt...

Åkte till Borås och tillbaka idag. David skulle filma en intervju och jag följde med som assistent och sällskap. Det första som slog mig var att hösten redan kommit till Borås! Det var kallare, men framförallt var det höstfärger överallt!
Gissa om jag har kameran full av höstlöv nu!?

Mina muskler värkte efter ett hårt träningspass. Alla muskler. Även de där man allt som oftast upptäcker på nytt efter att de varit bortglömda en tid. Migrän hade plågat mitt huvud under ett dygn. Nu hade regnet kommit och lyft det onda, bort från mig.
Matkassar fyllda med fredagsmat. Vi sneddade över gräsmattan. Genom ett biskopsgården som såg ovanligt grått och ensamt ut.
Värmen som möter en när man kommer in genom dörren, matos och ljudet av stekpannor, skärbrädor, durkslag. Allt sånt som får en att trivas. Kärlek.
Mat i magen och en fin film. Frankie & Johnny. Människoöden, ensamhet, sorg. Och kärlek som värmer upp allt det gråa.

När det är lördag och man ska gå på bio, då blir det lösgodis.
Lyckan är total.

Efter att David funnit och köpt två par byxor på en tiotusendel av den tid det skulle ta för mig att lyckas hitta ett par, blev det lunch på stan. Och så en kaffe på det.
Stod en stund i solen på kullerstenarna utanför Saluhallen. Fäste blicken mot skyn och fick upp mobilen för ett snabbt foto medan ett gäng grabbar stod nedanför och hävdade sig.
Sen gick vi in på bion för att se Män som hatar kvinnor.

Började tänka på Ronja Rövardotter. Det gör jag alltid när skogarna svämmar över av vitsippor. Då vill man skrika sitt vårskrik. Så då gjorde vi det. Fast inte så högt, man kan ju skrämma folk.

Jag har en svaghet för dansfilmer.
Skäms lite för det. (Därför är det jättesmart att skriva om det på sin hemsida...)

Alla dansfilmer som görs idag har exakt samma story. Tjej eller kille med hip hop-bakgrund vill ta sig ifrån ghettot och slå igenom som balletdansare. Träffar snobbig kille eller tjej som behöver lära sig en del om dansglädje. De blir kära, lär varandra allt de kan och i slutet visar de upp detta i ett dansnummer som kombinerar balett och hip hop på ett "helt nytt" sätt. Fast eftersom det gjorts minst tio filmer på temat så är det kanske inte så värst nytt längre...
Skådespeleriet är alltid under all kritik och manuset självklart värdelöst.
Men dansscenerna. De är fantastiska.

Kolla bara in den här scenen ur filmen Step up to the streets.. Är det inte riktigt tufft!?

Eller den här scenen från Center stage.

Och sen har vi ju alltid Save the last dance 2 (självklart finns det uppföljare på alla. Där skådespeleriet alltid är ÄNNU sämre än i första filmen).

Ja, så nu vet ni.
Och snälla, se inte ner på mig nu...

Igår var David och jag på bio och såg den här filmen. I 3D!!!
David har varit uppspelt i en vecka. Jag tänkte mest det skulle bli mysigt att gå på bio. Och så såg jag förstås fram emot att vända mig om i salongen precis innan filmen började, och titta på alla andra biobesökare i fåniga 3D-glasögon...
3D-glasögonen nu förtiden är inte tvåfärgade. De ser ut lite som brillorna som Michael Caines rollfigur Harry Palmer från 60-talet hade.
Bara det gjorde ju biobesöket ännu mer intressant! (För er som inte känner mig kan jag informera er om att jag älskar Michael Caine. Hade planer på att gifta mig med honom 1964, men jag fanns inte då.)

Redan i förtexterna var jag minst lika begeistrad som David. Det här med 3D var ju coolt!
Och filmen var ju rolig.
Tänk, det trodde jag inte!
Jag kände hur min inställning omkullkastades totalt och när filmen var slut var jag helimponerad över dagens teknologi.
Lite tråkigt var det förstås att David, som sett fram mest mot detta och som är utrustad med supersyn, hade problem att se vissa av grejorna med tydlig skärpa. De där sakerna som liksom stod ut från duken och som man för en microsekund var helt säker på att man skulle kunna beröra. Det såg han ibland dubbelt.
Idag har han ägnat lång tid åt att surfa på nätet för att hitta en förklaring på detta. Förklaringen lyder: Det kan vara så för vissa.

Vidare funderade vi även på hur man gör om man redan har glasögon. Får man ha dubbla glasögon på sig då? Dubbelt töntigt!
Räknar bioindustrin med att alla har linser nuförtiden?
Och så sänder vi en tanke till min far som bara ser ordentligt på ett öga och därmed aldrig kommer få uppleva 3Dfilm.
Stackars far.

Promenerade hem från jobbet idag. Med kameran i högsta hugg.
Det är nåt speciellt med ljuset och färgerna i naturen vid den här tiden på året. Egentligen gillar jag inte alls de här månaderna innan våren har kommit igång, men jag kan inte låta bli att fascineras av sådana här dagar. Tänker alltid på Agnes Cecilia, filmen skapad efter Maria Gripes ungdomsbok.
Det är en scen i den filmen där deras hund, Ludde, har sprungit bort och försvunnit under mystiska omständigheter. De cyklar omkring och letar efter Ludde en lång stund en dag på många vis lik den här. Filmen utspelar sig i Stockholmstrakten och när de ropar på Ludde låter det som "Lödde". Det var roligt tyckte jag när jag var liten.
I dag ville jag ropa "LÖDDE!" när jag promenerade längs med gråa stigar.

Kanske hade det då kommit springande en svart schäfer över fälten...

Innan jag går in i mitt hus vänder jag mig om och tar ett par bilder till. Himlen är vackrare än jag någonsin sett den förut.

En kvart senare är det beckmörkt ute.

Jag anser att detta är magi.
Det var en magisk känsla i min kropp i alla fall.