Åkte på tur till stan. Rusningstid. Köskoj.

Egentligen var det inte det jag ville prata om.
Idag vill jag prata om en helt annan sak.
Idag upptäckte jag att jag har blivit min pappa. Jag ÄR Peder Losten.
Jag ska förklara:
När jag var liten var min far Samarinberoende. Ni vet det där magmedlet som man släpper ner i ett glas vatten och som brusar. Ja, ni är med mig.
Jag minns hur jag kunde höra brusljudet från mitt rum när farkär stod i köket på kvällskvisten och gjorde sig ett glas Samarin.
När han drack det lät han såhär: Aaaaaaahhhh!
Som att det var jättegott!
Jag tyckte alltid det var så himla himla konstigt för Samarin är ju asäckligt! Jag sa ofta så: Uuuuööööee! Äckligt ju!
Då sa alltid min käre fader Det gör gott för magen och då smakar det också gott.
Gud, vad jag aldrig kunde förstå det där. Äckligt är ju äckligt, hur nyttigt och välgörande det än må vara.

Men så idag. Då stod jag där i köket och gjorde mig ett glas Samarin och när jag drack det lät jag såhär: Aaaaaaahhhhh!

Jag ÄR Peder Losten.

När jag tittar på den här bilden, som jag tog på Systern häromdagen, spelas det musik i mitt huvud. Sån där musik som är besläktad med hissmusik, ni vet. Nåt plinketiplonkigt, lagom soft och onödigt. Jag vet inte om jag någonsin har hört sån musik i mataffärer på riktigt, men i film har jag hört det. Amerikansk film har hjärntvättat mig att sammankoppla mataffärer med långa rulltrappor och hissmusik.
Jag vet inte om jag känner mig helt tillfreds med detta.

När vi promenerade genom Rålambshovsparken blev vi stoppade av en man som ville läsa kärlekssaga för oss.(Ingen mindre än skådespelaren som spelade Korvgubben Janne i Kopps. Viktor Friberg.) Han hade en meny som man kunde välja ifrån men han föreslog stycket Liten Karin som skulle kosta oss 20 kronor och skulle bli ett minne för livet, sa han.
Vi slog oss ned på varsin stol och innan han satte igång frågade jag om jag fick fotografera honom medan han talade. Det fick jag.
Sedan började han berätta om Karin som fick pussa Leonardo Di Caprio som kom upp som en ande ur en sockerdricksflaska. Om bilresan till midsommarfirandet som alltid blev likadant varje år, men inte detta året...
Jag tyckte så himla mycket om den här mannen. Hans historia var fin och rolig och hans ögon plirade så härligt. Och så pratade han ordentligt bred göteborgska också!
Dessa dagar alltså, så många fantastiska människor vi har träffat!

Det har inte varit en vanlig dag idag heller. Hamnade på inomhuspicknick hos magdansös med Burlesquefolk.
Jag tror jag skulle kunna vänja mig vid att färdas genom alla dessa världar från en dag till en annan. Vad blir det härnäst? Spela poker med maffiatyper? Känns inte lika charmigt.

Igår var en sån dag då man åkte ut till ett villaområde i Åkersberga och tittade på en tandemcykel som Systern skulle köpa. Sedan satt vi på buss, pendeltåg och tunnebanor i all evighet kändes det som, och hamnade i Alby. I ett cirkuskollektiv där en cirkusartist fyllde år.
Det var ett rätt magiskt ställe. Ett rådjur stod i trädgården, mitt bland tvättlinor och utemöbler. Två små barnkistor låg travade på varandra vid en husfasad. Vad de skulle användas till kan man ju fundera över. Vackra gamla cirkusvagnar var bebodda runtomkring huset som fungerade som gemensamhetsområde.
Värdinnan var inte hemma än. Systern och jag lagade mat i cirkusköket och hörde svensk cirkustjej säga till dansk cirkuskille att han skulle komma och släppa ut paddan som hoppat ner i källaren.
Vi hälsade på grekiska luftakrobaten som skulle ut och öva mitt i natten och vi åt underbar mat i ljusslingans sken och hörde helt otroliga historier från Värdinnan, även kallad Födelsedagsbarnet.
På det hela taget en dag man inte stöter på alltför ofta.

Jag är hos min syster nu. Det har regnat. Jag har blivit blöt. Jag har fått mina fördomar mot Svensk film bekräftade, ytterligare en gång. Alla bra svenska filmer är undantagen som bekräftar regeln.

När jag kom in i Systerns kök låg dagstidningen utbredd på köksbordet.
Det är nåt jag kan sakna i mitt eget hem. Egentligen saknar jag inte själva tidningen, eller jo lite nu när jag jobbar senare och faktiskt skulle ha tid att läsa den. Men det är känslan som är så fin. Tidningen symboliserar för mig lugn och tid för eftertänksamhet. Det ska helst finnas kaffe också.
Jag tror jag måste skaffa tidning snart, bara för trivselns skull.

De är fina att fotografera. De är trötta på mitt fotograferande.
Fast kanske kan jag ana en attitydförändring. Tidigare suckades det en hel del, nu har de kapitulerat. Låt henne hålla på.

Min syster är i stan.
Hon och jag drog med oss picknick och gick till Kiellers park och bredde ut en filt i gräset. Vi satt där så länge att vi fick flytta filten (som egentligen är ett lakan) fem, sex gånger för att fly från skuggan från ett träd som jagade oss.
Picknick är den ultimata sällskapsformen.
Låt oss utnyttja sommaren till detta.

I mina föräldrars kök spelas det ofta musik i den lilla stereon i hörnet. Vi har nämligen en regel i familjen Losten: Den som diskar väljer musiken. Detta leder givetvis till att det är huggsexa om vem som ska få diska.
Om man inte får diska hoppas man att den som gör det väljer bra musik. Svängig musik, som man kan dansa till. För om man inte diskar måste man torka. Och då har man ju en diskhandduk i näven som man kan svänga omkring sig i takt till musiken, använda som ett dansredskap, snärta till diskaren på benen med precis när musiken vill att man ska det. Som i Simon & Garfunkels I am the rock. Ni vet vilket ställe jag menar va? Snärtvänligt, är ordet.

Hemma i mitt kök finns ingen stereo. Där dansas det aldrig. Där snärtas sällan, och kökshanduken får som mest viftas lite med mellan torkandet av en kopp och en tallrik.
Det är inte som att mitt kök är odansvänligt, det saknar bara högtalare.

Ikväll dansade jag. I vardagsrummet. Till Florence + the machine och lite annat. Ingen kökshandduk behövdes. Ingen diskade.
Men det var samma känsla.
Det är en känsla som flyger över mig lite titt som tätt och då går det inte på något vis hejda sprittandet i benen.
Det är bara dansa som hjälper.

Sånt här händer då aldrig hemma hos mig! Att man får tidningen bestulen av en kisse som alltid måste vara i centrum av allt. Jag har ändå ingen tidning att stjäla.
Man kan inget annat än förundras över kattskrället när han långsamt men bestämt klättrar upp på tidningen som ligger i mitt knä, och sedan sprider ut sig över hela mittuppslaget.
Det ligger i hans fulla rätt som katt att få bete sig så.
Ibland önskar jag att jag hade samma rättigheter.

Så långt ut i skogen man bara kan komma. Dit bussarna inte går men glassbilen letar sig fram på smala slingriga vägar. Vem behöver stan om man har tillgång till glass?
Vi var bjudna på fika där. Hos en man som kör åkgräsklippare med ölkeps för att impa på grannarna. Och kvinnan i huset har världens finaste pysselrum som gör mig grön av avund.
Dottern i familjen var hemma på besök från utlandet, och eftersom vi mest lärt känna varann bloggledes var det mer än fint att få prata strunt på riktigt också. De vuxna känner varandra redan väl.
Vi fick kaffe och bulle och så lyssnade vi på ösregnet som trummade på uteplatsens plasttak.

Att bli mött på uppfarten av en rullande och poserande kissekatt är ett av de bättre sätten att bli välkomnad hem på.

Efter loppis krävs fika. Vi åkte till ett fantastiskt fik långt ut på landet som heter Lustfyllt. Lite tramsigt namn, men buffén var inte att leka med. Oj oj oj. Bröd och sen goegoa kakor i vacker miljö. Jag fick fotofeber, som ni kan se.
Dit får jag dra med David någon gång, för han är avis att han får vara hemma och jobba istället för att äta kakor.
Jag tänker inte dämpa hans avundsjuka genom att säga att det inte var nåt att ha. För det var nåt att ha. Mycket att ha, var det.

Min lilla mor har fyllt år. I föllsepresent fick hon halsbandet på bilden. Ljuslila skärvor av trassel.
Förra året fick hon det här halsbandet av mig. Min mamma har världens största samling av Lotta Losten-smycken. Någon som vill utmana hennes titel? Varsågod att maila din beställning till lottalosten@gmail.com.

En katt som pratar hela tiden. Säger neeeej och naaajeee som värsta skåningen. Vilar likt en sfinx utanför sovrumsdörrar och kräver ständig uppmärksamhet. Davids familj har en ny medlem. Låt mig presentera: Mymlan!

Dags för våriga kulörer! För trots att Göteborg fortfarande sjunger på Hej, mitt vinterland likt en skiva på repeat, så är våren på väg.
Det har jag sett i Malmö i helgen. Och Malmö ljuger aldrig.

Har jobbat tolvtimmarspass idag.
En timme innan jag skulle gå hem fick jag sms:
Varför i helvete uppdaterar du inte din hemsida? Det är ju ett dagligt elixir att titta in, kolla en ny bild eller fler o läsa nåt roligt/spännande/intressant. Jag kollar å kollar men inget nytt finns att läsa. Är det månne så att du har fullt upp med att trampa runt i ekorrhjulet? / Farkär (som inte är så sur som det kan låta)

Vem kan göra annat än skämmas lite för att sedan ta sig i den imaginära kragen och bättra sig?
Inte jag i alla fall.
Jag vill att mina läsare ska vara nöjda. Och min pappa.

Sitter och tittar på foton som jag tog i somras. Förvånas över hur självklar solen och värmen tycks vara. Hur öppna alla ser ut utan mössavantehalsduksnöblåstslaskblask. Hur tacksamma kommer vi inte vara? När allt kommer tillbaks igen.

Är nu i det stadium av min förkylning att jag på allvar funderar på att skriva en svensk text till The Pixies - Here comes your man.
Här kommer din karl.

(Jag vill poängtera att det är min far som har gjort mig sån här. Hans mästerverk Pappa Wilhem Tell, som givetvis är en bearbetning av Lili och Susies gamla dänga Oh, mama can't you tell, har för alltid etsat sig fast i mitt minne och format mig till den jag är idag. Tack pappa.)

Far behövde lätt och glad läsning efter att ha läst färdigt en särdeles obehaglig bok.
Valet var enkelt. Tomtemaskinen. Pettson och Findus.

Systern stickar raggsockar till mig. Astor vill också vara med. Han vaknar upp från kvällens andra vila för att jaga tråd en stund.
Jag fick finfint kameraobjektiv av David i julklapp och passar på att fånga trådjakten på bild.

Det tar på krafterna att äta julmat och öppna paket.
Kissen och pappsen somnar i fåtöljen och från ovan strömmar Holy Light. Eller möjligtvis en lågenergilampa.

Blev så vansinnigt trött.
Föräldrarna hade åkt. David hade placerat sig framför datorn med jobb i huvudet.
Jag kanske skulle göra ett halsband. Lyssna på musik. Fast, jag ville ju sova.
När måndagen var som en bonussöndag så somnade jag gott under ett täcke i soffan. Lugn och nöjd med helgen som var somnade jag och dreglade lite på täcket som jag var inrullad i.

Nu ska jag göra ett halsband.

Föräldrarna kom och hälsade på. I lördags fyllde jag ett år äldre och blev firad med en tur på stan med shopping, sushi och ett besök på Konsthallen med fantastiska Ivar Arosenius-utställningen. På kvällen var det middag med föräldrarna, systern och David på palestinska restaurangen Silvis.
Det var helt enkelt en riktigt bra dag.

Det är fint att komma till föräldrarna och ha små second handfynd väntandes på en.
Fina porslinsskålar och fat med lövmotiv, små söta kaffekoppar i glada färger och så en påse med vackra glaskulor som jag kan stoppa i berlocker.
Är inte det underbart, så säg?

Man blir ju nyfiken på hur hon ser ut under allt vatten.

Stackars kaninen verkar inte vilja bli kramad. David ser behovet och ger kärlek.

Och min familjs släktstaty! Inte visste vi att det fanns en sådan, och att den fanns i Borås sen av alla ställen! Ett lodjur på en sten. Som hittat! Jag tar den!

Bilderna jag tog på min mor och mina smycken finns nu att skåda på smyckessidan. Klicka här och ni hamnar direkt i det grönskande växthuset.

Och imorgon börjar min sensommarrea! Jag återkommer då med mer info. Håll utkik!

Nu säger jag godnatt.

Det här är ett porträtt av min far på 70-talet.
På pricken likt, faktiskt.

Systern stod för färdkost i form av egenhändigt plockade Bilbär, jag var dj i passagerarsätet och David var chaufför. På det viset tog vi oss hem.
Min lägenhet luktar hemma. Kläderna på min kropp luktar stuga.

Idag har jag fotat min mamma och mina smycken i växthuset. Efter trehundra fotografier var det svårt för mor att hålla sig seriös. Det gick ut över fikonträdet.
Just den här bilden kommer inte hamna i smyckesalbumet, men den var på tok för fin för att ignorera.
Dagens fotosessionen var lite speciell för mig eftersom det var den första där jag tog alla bilderna själv.

Albumet kommer upp på hemsidan någon gång i nästa vecka.
Om ni vill se mina smycken (eller mig) är ni välkomna till Simrishamns torg imorgon då jag kommer sitta där och sälja. Ja, om ni har vägarna förbi den här delen av landet, förstås.

Dagens sjunde parti backgammon. Pappan mot Dottern. Det ser illa ut för Lotta Losten. Tidigare på dagen vann hon stort flera gånger i rad. Men turen är flyktig och så även skickligheten, verkar det som.
I slutändan löste det sig trots allt till Dotterns fördel. Men det såg onekligen regntungt ut ett slag.

Vigaredan är årligen återkommande. Bybor och sommargäster köper lotter, äter medhavd mat och dansar tills solen gått ned bakom ryggen på Stenshuvud.
Lottringen förvandlades till en tamburin och hon som höll i den var min mor, som i stunden blev till en flamencodansös, virvlandes fram mellan sommargästerna som ville försäkra sig om att just de fick köpa flest lotter och därmed ha störst chans till de åtråvärda vinsterna.
På vinstbordet låg ett Lottalostenhalsband. Hoppas den som vann känner sig extra vacker med det om halsen.
Nu är det ett år till nästa fest. Ett år tills nya sommargäster blir återkommande sommargäster.
Ett år tills hamnen fylls av charmigt falsksjungen dansmusik igen.

Årets första promenad till och från Baskemölla.
Eftermiddagssolen värmer men havet fläktar. Det doftar så härligt.
Överallt omkring oss hörs Österlen; vågorna, fåglarna, vinden i det höga gräset.

Det är att fylla kameran med över 300 bilder på det lilla livet.

I skenet från en röd lampa.

Så här glad blir man när man fyndat en lampa på antikhandel i Vrigstad.

Åkte på söndagstur idag. Mor, far, David och jag. Till Vrigstad där de har fyra fina antikaffärer. Far min fyndade nåt i varje butik. Jag fyndade i en av dem. En vacker blå kopp och tre gamla vykort blev det. Och en massa foton på fina saker tog jag också. Vi fick även höra historien om när en av antikhandlarna fick tag på två klänningar med Beatlesmotiv och tryckta autografer på för 500 kronor styck och sedan gjorde en enorm förtjänst när han fick sålt dem för inte mindre än 14000 kronor.

Detta är inte min balkong. Det är mina föräldrars. Och det är därför det blommar så fint.

Ni som följt min dagbok ett tag minns säkert min husesyn hos Tofu. Idag visar jag er runt hos min Syster i hennes fina lägenhet i Hökarängen. Som vanligt fokuserar jag inte på eventuell oreda eller de där möblerna som lägenhetsägarna av någon anledning inte uppskattar. Det intressanta är ju de där fina detaljerna som man lagt ned lite extra möda på. Det som man själv är nöjd med i sin lägenhet.
I helgen satt vi mycket på Systerns balkong. En balkong med guldläge. En balkong för såväl söndagsfrukost som afternoon tea. Så självklart leder husesynen även dit ut.

Jag tycker det är fint att se systerskapet i sättet som vi inreder våra lägenheter på. Vi har båda så bestämda åsikter om vad som är fint och vad som inte är det. Båda är vi brutala i vår ärlighet om vi inte gillar systerns senaste fynd. Vi kan tycka så oerhört olika när vi går på loppis tillsammans. Men visst kan man också se tydliga likheter i hur vi väljer att skapa våra hem?

Just när vi beslutat oss för att cykla till Långholmen och gå på stand up-festival blev vi stannade av SkansenJonas som bjöd in till gårdsloppis. Ja, jo, men visst.
Och det visade sig vara ett lyckat beslut. Systern fyndade fin klänning och jag fyndade diverse pärlor och tre vackra silveretuier. Det var som om Stockholm visade sig från sin bästa sida för min skull. Och nu vet jag var SkansenJonas bor också.

Det är svårt att förstå, men cykeln jag fått låna i helgen går snabbare uppför än nedför.

Cykelhjälmen jag fått låna var som cykelhjälmar är mest: svettig och jobbig. Men jag vågar inget annat än att ha den på huvudet när det ska cyklas i Stockholm. Vid bildens tidpunkt kändes det självklart att slänga fram mobilen och fota villaidyllen. En kvart senare var trafiken överallt, då kändes det inte vidare självklart längre.

Alldeles precis färdig och nu vilar det mot spets som är hemmagjort för länge sedan av en gammal släkting till mig. Någon gång inom snar framtid ska jag använda den spetsen till något vackert. Jag tycker det känns fint att samarbeta med en släkting som jag aldrig ens har träffat som lämnat sitt hantverk efter sig.

Kära systern var på besök i stan. Efter pannkaksbrunch promenerade vi in till stan utan någon egentlig plan. Såg Trädgårdsföreningens vackra växthus och bestämde oss för en fika på Rosencafét och en vända i parken. Palmhuset är vackert både på utsidan och insidan.

Den vänstra påsen med äggfärg köpte min mamma när hon bodde i Hässleholm någon gång i mitten av 70-talet. Den högra påsen är köpt nu i veckan.
Den gamla påsen gav lila ägg. Den nya gav gula och röda.
De lila äggen blev klart bäst. Färgstarka och vältäckta till skillnad från de klenare röda och gula, som dessutom fällde färg.

Säkert innehåller 70-talsfärgen något giftigt. Men strunt samma; snyggt blev det!

Och med dessa bilder önskar jag er alla en Glad Påsk!
Nu ska äggen provsmakas också.

I min jakt efter klädborsten rotade jag igenom lådorna i hallen hemma hos föräldrarna. Deras katt - Astor - fäller hår som hasseln ger ifrån sig pollen och mitt ansikte uppskattar inte nåt av det.
Hittade klädborsten, men jag hittade också nåt mycket intressantare.
Tre fina handskar som vi fått efter min farmor.
Gunsan jobbade i underklädesbutik och jag har berättat om henne en gång tidigare här. Kanhända var dessa handskar varuprover från butiken. Ett av paren har fortfarande lappen kvar. Sparkling nylon. Made in western Germany. 6 ½ .

Eftersom jag är familjens teaterapa a.k.a drama queen var det självklart att jag skulle få med mig dom hem.

Så kan det bli när man fått katthår på kläderna.

Undrar så vad HDK har att säga om detta. Det är gjort speciellt för dom. Det som mamma fick i 60-årspresent var första försöket för att se om idén höll. Och det tycker jag allt att den gjorde.

I helgen har det ätits och druckits gott. Mamma fyllde som sagt 60 och vi firade henne med middag på Restaurang Bellini. Åt fantastiskt god mat och hade trevligt.

Idag hade vi hoppats på promenad på Ramberget och småstrosande i stan men vädret hoppades på annat. Så det blev istället en del korta, blöta och blåsiga promenader till och från spårvagnar, fik och affärer, innan mor och far åkte hemåt.

I kväll har jag börjat jobba på ett nytt sidenhalsband. Det är ett tid- och tålamodskrävande arbete. Har tänkt skicka in detta som del av arbetsprov till en smyckesdesignutbildning här i stan. Det är mycket som ska fixas på en vecka. Spännande att se hur det utvecklar sig.

Och här har vi hemligheten jag har arbetat på i veckan.
Ett halsband av sidenband till min mamma som fyller 60 idag.
Och det är sant, det ÄR trettio meter sidenband i detta halsband!
Fint blev det, pilligt att göra var det. Och jag har insett att fingerborg inte är nåt onödigt påhitt.

Detta fick far i brevlådan nu i veckan.
Förstår ni vilken makt han har nu i fyra veckor framöver?!
Min pappa lovar att ta uppgiften på största allvar och försöka peta bort Helene Sjöholm "Du är min man" från topplistan...

Min mor går på silverkurs och titta vilket fint halssmycke hon gjort till mig! Fantastiskt fint att ha sin logga i silver om halsen.

Väntar på att föräldrarna ska dyka upp med resväskor och friska, vinterkalla kinder.
Brödet är just uttaget ur ugnen och Thaikycklinggrytan skall snart tillagas.
Den ömma modern fyller 60 imorgon så ikväll blir det till att laga sitt bästa recept. Imorgon går vi på restaurang och låter kocken laga sitt bästa recept.

Det här brödet är så bra att jag måste dela med mig av receptet.
Så, här kommer det:

Lottas grova grymma bröd

2,5 dl vetemjöl
1,5 dl rågsikt
1 dl grahamsmjöl
1 dl rågkross
1 dl vetekross
1 dl solrosfrön
1 dl kruskakli
1 dl havregryn
1 dl linfrön
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat
0,5 dl mörk sirap
5 dl filmjölk
1 dl lingonsylt

Ok. Blanda alla torra ingredienser. Häll sedan i det blöta och rör om. Det ska vara riktigt klibbigt.
Fyll en oljad brödform och grädda i ugn på 175 grader i 1 timme och 40 min.
Låt svalna utan duk så blir ytan krispig och god.

Jag har ofta i pumpakärnor, pinjenötter och allt möjligt annat. Se då bara till att öka på filmängden eller minska ned på någon annan torrvara. Man kan också skippa lingonsylten, och ha i rivna morötter istället eller inget alls, huvudsaken är att smeten är lika klibbig som den ska vara.
Detta brödet blir ALLTID gott, så no worries, testa att slänga i vad du vill och överraskas av hur grym du är på att baka!

Brödet SKA bli svart. Du har inte bränt det.

Efter jobbet idag hade David och jag stämt träff på en second handbutik för att införskaffa en popcorngryta till David.
En popcorngryta är en vanlig hederlig aluminiumkastrull. Gärna ful och sliten (om inte så lär den bli det inom en ganska snar framtid).
Jag lärde mig poppa popcorn i mammas popcorngryta. Den är kolsvart och har buckligt lock efter kraften från poppande majskorn.
När jag flyttade hemifrån testade jag att använda en av mina vanliga kastruller till att poppa popcorn i. Med ett förödande resultat. Brandalarmet i det engelska personalhuset gick igång och grytan fick bearbetas med svinto länge efter detta.

Testade några gånger till. Med samma resultat. Trodde det var fel på de engelska popcornen (en självklar tanke) men det blev likadant med de svenska.
Funderade lite och kom fram till att det nog måste ha varit fel material i grytan. Rostfritt stål i all ära, men det är inte bra att poppa popcorn i.

Köpte således en aluminiumkastrull på en loppis i Lund.
Gick hem och testade.
Med brandrök och sega popcorn som resultat.
Men vad tusan!

Funderade lite till.
Vad var det som gjorde mammas slitna kastrull så bra?
Kunde det ha med det buckliga locket att göra?
Man måste prova, tänkte jag och la locket liksom lite på sniskan så att luft kunde sippra in under kanten.

Och ja.
Det var det som gjorde det.
Luftiga, knapriga, underbart goda popcorn i min alldeles egna popcorngryta!
Mitt kastrullock hade slutit åt för bra. Popcornen behövde luft för att bli fluffiga. Vem kunde ana!?
Det kändes som en stor seger.

Fyra år senare är min popcorngryta lika svart som mammas. Det svarta ser ut, och fungerar nästan som teflon. Genialt!

Nu när vi är mycket i Davids lägenhet behöver vi ju ha tillgång till en lika bra gryta hemma hos honom så det fick vara dagens uppgift.
Vi letade bland hyllorna på second handbutiken efter en kastrull i aluminum med ett inte alltför tättslutande lock, men vi hittade naturligtvis inte någon sådan.

Däremot hittade jag en fin scarf och en rulle vit spets.
Det är ju inte helt illa det heller.

När jag var liten hatade jag promenader. Jag förstod liksom inte poängen med att i rask takt promenera förbi alla mysiga ställen att bygga koja på.
Skogen formligen kryllar ju av tänkbara kojställen!
Det bör man ta vara på! Inte springa förbi dem och sen låtsas att man är nöjd med den så kallat uppfriskande promenaden!

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit lite svag för Kojor.
Jag minns de kvällar när mamma jobbade sent och jag och far gjorde en koja i mitt rum av lakan och möbler. Sen gjorde vi stekt äggmackor som vi åt inne i kojan i ficklampans sken. Testade att bygga lakanskoja och äta stekt äggmackor med mamma en gång när pappa jobbade sent, men det funkade inte alls lika bra. Mamma och jag hade liksom redan skapat oss en tradition i att äta pocorn och dricka te iställlet. Och så åt vi Käck. Pappa och jag åt Lakritspipor.
Vissa grejor var liksom mysigt att ha tillsammans med bara den ena föräldern. Lite som en hemlig klubb med mamma eller pappa. Ja ja...sidospår...

På Österlen hade jag faktiskt mitt eget Kungarike vid en bäck som rann ner till havet. (Nu kryllar det av massa andra barn där så jag får väl erkänna mig nedstigen från tronen.) Mina föräldrar tyckte det var roligt att jag döpt det till Kungarike eftersom jag borde varit drottning. Jag minns att jag tyckte de var konstiga som sa så. Hallå! Kungen är ju alltid högst liksom. Det är ju Kungen som bestämmer (trodde jag då, ja)!!
Klart som tusan att jag var Kung!

På väg hem från jobbet går jag förbi en skog med denna "koja" skymtandes bakom träden. På sommaren syns den inte alls för all grönska. Nu ser den lite läskig ut. Som hämtad ur en skräckfilm.
Fast det ser ut som någon har lämnat ett par blåa tossor, som man har på skorna för att inte smutsa ned på vårdcentralen, i kojans dörröppning. Kanske ett fattigt vårdbiträde sover där om nätterna...

Min kojförtjusning har nog varit betydelsefull i mitt sätt att inreda mina hem på. Jag vill ha det mysigt hos mig.
Och istället för ficklampa finns det färgade lampor och ljusslingor.

Det här skeppet har min morbror gjort för en massa år sedan. Visst är det vackert!?
Det heter Anna, efter min kusin. Mamma tyckte skeppet Anna var så vackert att hon bad sin bror göra ett likadant till henne. Min morbror gjorde då skeppet Jonas, efter min andra kusin. Skeppet Jonas har stått i vårt fönster så länge jag kan minnas, och förmodligen ännu längre än så.
Jag brukade hänga legogubbar i skeppets repstegar.
Det såg tufft ut.
Nu i julas frågade min morbror om jag ville ha skeppet Anna.
Klart som tusan!
Det ligger så många arbetstimmar bakom detta skepp! Alla delar är gjorda för hand av min morbror. Inget köpemodellbygge det här inte!

För tillfället får det trängas bland släkten. Tills båten kan fraktas till min lägenhet.
Då går båten i hamn efter en resa från Landskrona, via Jönköping, med slutdestination Hisingen, Göteborg.

Bilresan hem från julfirande i Skåne blev en fröjd för ögat.
Jag satt i baksätet och hoppade upp och ner och ville bara ut och fota! När det var dags för chaufförbyte och kisspaus passade jag på att föreviga lite av rastplatsnaturen. Självfallet så valde kamerabatteriet att dö just då, så det blev inte fullt så många foton som det hade kunnat bli. Kanhända att föräldrarna i bilen tyckte det var skönt. Man vill ju bara hem till värmen liksom.
Farkär firades på födelsedagen med brasa i öppna spisen och indisk take away (med julöl till. Överraskande fin kombination).
Nu är julen över och det tycker jag är rätt skönt.

Tänk, snart är det sommar!

Det ser inte ut som vinter. Det känns inte som vinter. Men ändå är det det.
Jag klänger mig fast vid hösten längre än "den normala människan" gör, och det är vid promenader som dessa som jag högt triumferar: Hösten är inte över än!

Jag kommer bli tvungen att acceptera vintern någon gång i morgon kväll. Då ska jag till föräldrarna och provsmaka hemmagjorda leverpastejen, och nygriljerade skinkan, och dricka årets första glas julmust.
Imorgon är det kört för hösten.

Helgen har spenderats i Jönköping hos föräldrarna och David. Men helt ledig hade jag inte tid att vara. Några örhängen hann jag med.
Denna veckan blir hektisk. På lördag står jag på Haga julmarknad och säljer mina smycken. Mycket ska fixas tills dess.

Måndag kväll och jag är hemma på Hisingen igen efter en trevlig helg hos föräldrarna i Jönköping. Jag fyllde 27 i fredags och har blivit firad och ompysslad så att det förslår.
Middag och mys på fredagen, shoppingtur på stan med den ömma modern på lördagen. Det var vad jag önskat mig i födelsedagspresent av föräldrarna. Min mor är bra att gå på stan med.
På söndagen hade Bästa Johannan ställt i ordning ett behandlingsrum förberett för ansiktsbehandling, ansiktsmassage och allsköns trevligheter. En sån bra present!
Bio med David på söndagskvällen, fika med fina Frida på Torpa på måndagsförmiddagen.
Innan bussen gick hem till Göteborg kl 17:20 hann David och jag med att äta fantastiskt god indisk middag.
Jag kan helt klart vara mer än nöjd med helgen!

Min mamma har alltid velat ha en katt.
Så när hennes kattallergiska dotter flyttat hemifrån, gällde det bara att övertala den skeptiska maken att ett husdjur var precis vad han ville ha. Han var väl inte helt övertygad, men katt blev det. Och katten fick heta Astor.
När jag och systern var på besök i helgen så visade det sig att vår dubbelsäng blivit Astors kingsize-säng. Och med Astor kommer hårstrån.
Jo tack.

Det är tur för honom att han är bedårande.

Jag har inte varit så förtjust i katter tidigare, men med Astor är det annorlunda. Och kanske skyndar de på forskningen så att en katt med mindre allergiframkallande saliv/päls inte behöver kosta
30 000 kronor.

Och fadern min har vant sig vid kattskrället, så till den milda grad att han har accepterat att hans knä blivit kvällsfåtölj för Astor...

Idag var jag och fikade med fina Louise.
Hon skulle fött barn i tisdags men än har inget hänt.
Vi fikade på Johans. Där spenderade vi många timmar under gymnasietiden. När lunchen i skolan var oätlig. När vi hade två och en halv timmars håltimme (för hur många timmar det än är kallas det ändå bara håltimme).
De finaste minnena därifrån är när vi hade suttit med en och samma kopp te i dryga timmen, och Johan i egen hög person kommer in med en bit av deras gudomliga fudgetårta, och utan ett ord ställer den på vårt bord och går.

Tyvärr har det fiket blivit lite för stort för sitt eget bästa, och det känns inte lika hemtrevligt och inbjudande längre.
Men det var trevligt att träffa Louise igen. Jag hade fått stränga order av modern att fotografera Louise i hennes övergravida tillstånd. Och det gjorde jag förstås.

Kvällen har spenderats hos Lostens. Föräldrarna hade lagat Lokförarns fiskgryta och den smakade som alltid ljuvligt. Nu blir det portvin och kaffe i soffan.
Kanske får man också en bit mörk chilichoklad.

Man skulle kunna säga att det är mysigt.

Det blev ett väldigt flängande efter jobbet idag. Handla, tvätta, packa, diska, städa, laga rödbetssoppa, äta rödbetssoppa...
Imorgon ska jag till familjen. Ska klämma lite på David också. Han har just fått veta att han är Landstingets kulturpristagare 2008! Jag är helt galet stolt och ser fram emot prismiddag i november då jag ska hänga med i egenskap av Stolt Flickvän. Han är fantastisk på alla sätt och vis den där David Sandberg!

I morgon blir det middag hos Lostens. Det blir fint det med. Systern kommer på besök hon också. Det är helt enkelt laddat för en trevlig helg.

Varje år vid den här tiden tänker jag alltid lite extra på min farmor.
Hon var en tuff tant med långa armar, och ett ben som var längre än det andra.
Hon hade alltid en skål med Briokarameller stående i en liten skål på ett bord, när man kom på besök. Hon bodde i Lidköping och när vi hälsade på åt vi alltid räkor och rostat bröd första kvällen.
Hon jobbade i en underklädesbutik på torget i Lidköping som hette Strumpan. Strumpan hade en stor neonskylt där de två första bokstäverna aldrig lyste. Det passade ju bra det med...
Farmor luktade stark parfym och cigaretter och ibland när jag känner den doften någonstans tänker jag alltid på henne.
Fast det är inte därför jag tänker på henne nu.

När min farmor dog för tio år sedan ärvde jag, bland annat, en fin mockajacka av henne.
I fickorna hittade jag kastanjer.
För min farmor hade hört någonstans att det var stresslindrande att ha kastanjer att hålla om, i fickorna. I alla hennes jackor kunde man finna ett par kastanjer i var ficka.

Den där mockajackan passade mig perfekt och i fickorna ligger det alltid ett par kastanjer att hålla om.

Jag har alltid levt med inbillningen att jag kan somna när som helst, hur mycket jag än sovit de senaste 24 timmarna.
Jag vet inte om det är så att man ska börja känna sig gammal, folk säger ju alltid att det blir svårare att koppla av och sova ju äldre man blir, men jag vägrar tro att så är fallet.
Alltså, att jag börjar bli gammal.

För jag har perioder då jag inte kan somna på nätterna. Det löjliga är att det alltid är när jag ska upp tidigt dan efter. Det är så himla löjligt och psykologiskt!
Jag ligger där i sängen och är så trött så det värker i ögonen och om jag somnar inom 15 minuter får jag sova 8 timmar. Om jag somnar om en timme får jag sova 7 timmar och det är ju faktiskt också helt okej.

När det bara är 6 timmars potentiell sömn kvar börjar det bli mer kritiskt...
Och inte kan jag sluta titta på klockjäveln heller!
När jag har provat alla mina vanliga sovställningar börjar jag testa med de mer ovanliga. För, vem vet? Det kanske funkar den här gången?!?
Det gör det förstås inte.
Vem försöker jag lura egentligen? HA HA HA HA (elakt, hånfullt vansinnesskratt)!!!

När jag har chansen att få fyra timmars underbar sömn börjar jag gå igenom en mängd mer avancerade avslappningsövningar; så som gå en imaginär nostalgirunda i min farmors lägenhet. Titta på alla hennes fina saker, lukta på parfymen, smaka på briokaramellerna som alltid stod framme i en skål.
Och det funkar!
Tills min kropp rycker till så till den milda grad att jag blir klarvaken igen.

Kan inte säga att jag känner mig pigg och levande när klockan ringer 06:20 och jag har lyckats få ca 3 och en halv timmars sömn.
Det är så vansinnigt töntigt att jag somnar som en stock när jag vet att jag får sova hur länge som helst på morgonen.

Om man vet vad problemet är, borde det inte lösas av sig självt då?

Det gör det ju inte lättare att David sover så sött bredvid mig, snarkandes så vackert och med en nyutvecklad vana att slå mig i ansiktet i sömnen...