Jag är i gräl med pollenjävlarna.
Jag åkte till jobbet och stod på en hållplats och försökte le fint när allergitårarna rann nerför kinderna. Som för att visa alla att jag är inte ledsen, jag behöver inte tröstas, jag är bara drabbad av pollen.
På jobbet gnuggade jag de imaginära korn av grus som samlades på mina ögon. Jag satt med blicken sänkt, något annat tillät inte den sprängande huvudvärken som rumlade runt därinne.

Sedan, timmar senare, när jag satt i motljus på Hjalmar Brantingsplatsen och väntade på en alltför skumpig buss tittade jag på träden genom mina solglasögon. Träden som ännu inte fått några blad. För på Hjalmar Brantingsplatsen är det så fult att naturen skrämts iväg.

Jag satte mig på fönsterplats och min kjol spred ut sig på sätet bredvid. Den unge mannen som slog sig ner bredvid mig satte sig så långt ut han kunde för att inte klämma min kjol. Som att det skulle göra ont i den av hans kroppstyngd. Han såg lättad ut när jag leende drog åt mig tyget.
Klev av i mitt kvarter som luktade olika sorters grillat. Såg syrenen som slagit ut utanför ICA och gick förbi gräsmattor befolkade med söndagslugna människor. Burksamlaren hade en bra dag där han gick från papperskorg till papperskorg.
Stack nyckeln i låset, sparkade av mig skorna, tog en alvedon, tvättade av mig sminket och nu ligger jag här i soffan och väntar på att kokongen runt min hjärna ska baklängesspinna sig bort och ut genom den öppna balkongdörren.
Det är en fin söndag, tänker jag och känner mig ändå rätt nöjd. För jag är som sagt inte ledsen. Jag är bara drabbad av pollenhat.