Lyssna på det här! Det är så vansinnigt roligt! Hohoho! Här satsar man på mäktigt och vad får man? -Nåt omäktigt. Men attans så skoj!

Idag var David och jag i Majorna och kollade på husfasader. Vi letade efter den lilla skylten som säger vilken hyresvärd som äger huset.
Varenda jäkla hus i Majorna verkar ägas av Familjebostäder!
Är de för Majorna vad Gustavsson är för Änglamark i Äppelkriget? Fast Majorna har nog ingen strippklubb som heter Phamiljebostäders Grotto.
Gud vad jag älskar mina Äppelkrigetreferenser!

När vi kom hem regnade det.
Jag satte mig att googla hyresvärdar.
När man som de två första sökalternativen för en hyresvärd får upp meningar i stil med "Familj från Bosnien inlåst i två år i lägenhet", "hemska förhållanden" och "Fasa och terror", då blir i alla fall inte jag jättesugen på att kontakta henne. Om man är hyresvärd borde man nog googla sitt eget namn då och då. Och kanske skriva lite falska positiva artiklar om sig själv. Om det nu inte var så att hon inte VILLE ha några hyresgäster. I så fall är det ett genidrag!
Internet är mäktigt vet ni.

Och sedan. Ett fastighetsbolag som heter IG lockar inte mig.
Kom tillbaks när ni heter VG eller MVG.
Här är vi kräsna.


Vi kommer aldrig få nån fin lägenhet.

Jag måste säga det. Jag är sjukt nöjd med de här bilderna. Sjukt. Årets bild? Visst?

Ps: På rutan där människorna står satt det en skylt med texten Visa hänsyn. Knacka inte på rutan. Det stressar djuren. Dumma människor.

Jag vill ha en tvättbjörn.
Ge mig en tvättbjörn.
Ge mig en tvättbjörn nu!
Jag VILL ha en tvättbjörn!

Idag fick jag se mitt livs första giraff. Och lejon. Och tiger. Och järv. Och en hel hög med andra fina djur. Vi var på Borås djurpark med jobbet. Sån lyx! att få gå in gratis som ledsagare, och bara grejen att få åka på sådana här utflykter som jag aldrig skulle gjort annars.
Tog givetvis med mig kameran. Och det var min dag idag för jäklar vad många bra bilder det blev! Jag vill inte dränka er i djurbilder, men några får ni allt stå ut med! Och visst blev de fina!?

Och kolla in den skomakartummen! Den är inte att leka med!

Sydafrika är inte bara en himla bra inneboende. Hon är en fantastisk modell också!
Jag fick låna Davids fotolampor och vi hade fotosession i mitt kök. Det här lär vi göra om! I ett bredare rum nästa gång... Värmen från lamporna var smått olidlig.

Det känns som att det är som allra grönast ute nu. Har jag rätt?
Det känns också som att gräset får växa väldigt högt nuförtiden innan någon gör nåt åt saken. Jag gillar det. Överallt ser man små improviserade ängar. Växtligheten skjuter i höjden, skyndar att växa så högt det bara går innan deras tid är ute. De strävar efter att nudda träden, som växer åt alla håll. Uppåt och nedåt och åt sidorna. Träden vill härska över världen, de vill nudda allt med sina fingrar.
Jag tycker vi låter dem göra det. Jag är ingen partypooper.

Jag har aldrig sett så många duvor på tråd förr. De delade på fyra ledningar. Helt plötsligt bytte några plats. Sen lyfte alla på en lina och flög iväg till en lite längre bort. Då flög i sin tur duvorna på linan bredvid och satte sig på den nu lediga linan. Det var som om de lekte den där leken där det finns en stol för lite och man måste byta plats på given signal och den som inte får sitta åker ut.
Precis så var det. Fast med duvor.

Bockkranen på Eriksberg. Den som byggde den, jag undrar om han eller hon tänkte på hur vackert det blev. Säkerligen. För förr fick funktion vara skönt för ögat. Det ser lite ut som ett Eiffeltorn om man tittar på det från sidan, tycker jag. Hisingeversionen.
Jag tror det är dags för ett kärt återseende: Vi säger Hurra! för Hisingen!

Jag kände mig som Pippi Långstrump på de sju haven! Eller en pirat! Eller, eller, eller HARRY POTTER! Nä. Inte Harry Potter. Han bor i ett slott. Är väldigt sällan ute på havet.
Men Pippi! Ja! Pippi!

Färjenäs heter det här finfina stället. David ramas in snyggt. Och jag får givetvis tankar om photoshoots igen.

Vi åt på finrestaurang vid vattnet.
Flundra med pepparrot, kapris, betor, potatis och citronsmör. Så gott det kan bli.
Mitt vattenglas immade igen av kondens. Det gjorde inte Davids. Vi har inget svar på varför.
Allt går inte förklara, men det går fotografera.

Idag är en sån dag när jag trixar och fixar med alla foton från semestern. Beskär och gör svartvitt och plockar fram fotots själ.
Allteftersom jag grejar kryper fotolusten fram. Jag har på känn att det blir en ordentlig fotopromenad sen. I skymning. Det bästa ljuset av dem alla.
Fram tills dess ska jag göra så lite det bara går. Jag har inte ens kommit ur nattlinnet än.
Det är söndagsfeel på den här måndagen.

Folk klagar på regnet idag hör jag. Varför då? Det behövs ju. Naturen vill ha det. Lotta vill ha det. Det borde räcka.
Folk säger Ni som klagade på värmen, är ni nöjda nu? Va? va? VA?
Ja.
Jag trivs rätt bra inomhus med regnet småsmattrande mot balkongräcket. Det doftar sommarregn genom den öppna dörren. Det är friskt och fritt från klibbig kvavhet.
Och ikväll när jag ska in till stan och träffa fina vänner på ölhak, då gör det inget om jag blir lite blöt i håret för jag kan redan nu känna känslan av att komma in i värmen på puben, skaka av mig regnet, rätta till hårlocken som klistrat sig fast i pannan tillsammans med regnvattnet. Jag kommer slå mig ner tillsammans med bra människor och njuta av att vara inomhus medan regnet blöter upp allt därute.
Det är en bra känsla. Förstår ni det? Inte en dålig.

Det enda som skilde dem åt var de skrubbade knäna på den ena flickan. Det kanske säger mer om deras personligheter än något annat. För vem kan hindra två personer från att vara egna individer?
Inte ens om man sätter upp deras hår i exakt likadana frisyrer med precis samma sorts hårklämmor placerade på millimetern rätt .
Deras identiteter vill ut. Genom ett litet hål i strumpyxorna.

Förra veckan badade jag i havet. Simmade ut till en sten som jag vet exakt var den finns. Den har alltid legat där, förstås. På samma ställe med perfekt sittyta när inte vågorna drar i en. Då kan man stå upp, känna vattnet mot höfterna och titta ut på havet. Det är en väldigt speciell känsla att stå där, till synes mitt i havet, och endast se vatten och himmel. Och bara höra vågskvalpet och inget annat. Och så får vi inte glömma doften. Den ska vi alltid minnas.

Det är som två världar ändå. Förra veckan, det vidsträckta havet. Denna dagen, storfilm på bio och indisk mat i stan där det kryllar av turister och semesterfirande. Inget lugn där inte, men inte dåligt för det. Bara annorlunda.

När man missar ena vagnen och väntar på nästa och man är alldeles ensam vid busskuren. Då kan man få för sig att plocka upp kameran och fota trasig spårvagnskur i kvällssol. Man kan också få för sig att fota sig själv genom glaset.

Jag ska på after work snart. Med en annan arbetsplats än min egen. Och jag har varit ledig idag.
Vad kallar man det för då? -Billig öl.

Minns ni att jag för ett tag sedan nämnde en lavendelblå tröja som försvunnit spårlöst? Minns ni hur jag beklagade mig över detta?
Saken är den att jag har letat i flera månader. Sedan januari, februari någon gång. Jag letade verkligen överallt. I varenda liten vrå. Hos mig själv, hos David, hos mina föräldrar, på jobbet. Vissa dagar letade jag praktiskt taget dygnet runt. Min blick sökte efter skrymslen som jag kanske hade missat. Bakom tvättmaskinen på jobbet, Bakom bokhyllan i sovrummet, i Davids skafferi.
Den fanns ingenstans och jag gav till slut upp hoppet om att någonsin få återse den. Jag tänkte att jag har ju ändå fotografier på den och jag får njuta av minnet hur snygg jag var i den.

Så igår.
Jag skulle tvätta alla stugluktande kläder från semestern och letade upp all smutstvätt jag kunde hitta. Rotade i resväskan och öppnade de där små facken där jag brukar slänga in smutsiga kläder i. Hittade ett nytt fack. Öppnade det också. Och drog fram den jädra lavendelblå tröjan!
Givetvis blev jag hur glad som helst. Jag skrek högt Det var som själva fan! Så skrek jag.

Sedan kom jag på. Den tröjan låg där hela Österlensemestern. Och den fanns där under resan till Prag i april.
Jag tror jag blir galen!
Den har legat där! På varenda jäkla resa jag gjort sedan i julas! Den har hånskrattat åt mig när jag rullat iväg med den bister över att inte kunna packa ner min fina lavendelblå tröja!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror jag gör både och. Ja, tack.

Och så här är det att vara ihop med Lotta Losten. Man hittar henne lite varstans med kameran framför sig. David är inte sämre, han.
Vi skulle ha någon som kunde fota David när han fotar mig som fotar...

På min balkong står det en vissnad bukett blommor. Det är Sydafrika som ställt den där. En gång i tiden (för en vecka sedan) var den i full blom. Jag tror den var fantastisk då, men jag tycker den är sagolik nu.
Färgerna är dova men många, och blommorna har fått vissna efter eget sinne. Falla där de vill, spreta där de vill det. Vattnet i vasen har ett liv för sig själv och stjälkarna.
Jag tror jag låter den stå därute ett tag till. Vem vet hur den ser ut om några veckor?
Kanske lite som den där potatisen som ligger längst ner i min kyl som har odlat ett spröt som är tre decimeter långt snart..

Igår släcktes ett liv. En fågel flög rakt in i ett fönster och sedan låg den på marken och skakade tills den slutade med det. Låg där alldeles stilla och sedan slöts ögonen långsamt. Där och då i dödsögonblicket.
Jag bevittnade det inte, men jag fick det berättat för mig av David som stod nån meter bredvid olycksplatsen då det hände. Sådant påverkar lite.
Han tog ett kort med sin mobil. En liten fin fågel. Alldeles nydöd.
Man vill klappa. Man önskar att den ska blinka till och ruska fjädrarna och nyvaket flaxa iväg nån sekund senare. Men det gör de sällan.
Vi gick förbi platsen sen men fågeln var redan borta. Förmodligen hittades den av någon katt som nöjt bar iväg på den och låtsades att det var han som tagit fågeln av daga.
För så funkar det. Tror jag.

Hon är himla bra att ha faktiskt. När hon åker tillbaks till Sydafrika ska hon köpa en sån där fin svart och vit housekeeper-klänning ni vet. Med huckle och allt. Och sen ska hon skicka den till mig.
Fatta vilken grej! Om man var snuskig hade man kunnat ha den i nåt kinky rollspel. Jag ska mest ha den för humorn i att kunna diska och dammsuga utklädd till piga. Det blir ju som maskerad! Då borde det till och med bli skoj att städa!
Värsta smarta planen ju! (erkänn, ni är lite avundsjuka!)

Jag hör röster nedanför balkongen. Jag smyger ut med kameran, fixar ISO och vitbalans i förväg, beräknar ljuset, och sen kastar jag mig fram och attackfotograferar Sydafrika som just kommit hem från en promenad.
Det är en av anledningarna till att man måste ha en kamera. Attackfotografering.

Vi fick låna en bil med Ac (Tack, Gösta!) som tog oss hem till Göteborg.
Fota genom bilrutan, i farten, kan man göra.
Varje år när vi åker från Österlen tänker jag: Uppbrott behöver inte vara jobbiga om man vet man kommer tillbaks snart. Då är det inget uppbrott, då är det bara en kort paus. Men ett år, det är ett uppbrott. Och det är jobbigt.
För jag hör liksom hemma där. Hela jag hör hemma.
Men så är det så skönt att komma hem. Till en plats där det enda som luktar stuga är David och jag. Där soffan är precis så skönt nedsutten som den ska. Där det finns en soffa.

Det är just vetskapen om att det är ett helt jävla år till nästa gång som är jobbig. Och det hjälper inte att ni säger det går fort, för det gör ju saken ännu mer sorglig. Jag är där två futtiga veckor om året. Jag ser inget av den färgglada hösten, den bistra vintern och den växande våren. Jag ser De. Två. Veckorna.
Jag vill se lite av allt. Och jag vill inte känna det uppslitande varje år efter två små veckor.
Och det ÄR orättvist att alla rika Ståkkhållmare kan köpa hus där utan att ha någon som helst själslig koppling till platsen medan vi, som har varit där varje sommar sedan urminnes tider, inte kan.

Ett år tills vi ses igen. Mitt Vik och jag. Det är den bästa platsen som finns. Om ni inte kan förstå det, då är ni omöjliga att resonera med. Så enkelt är det.
Nu vet ni det. Sade hon förnumstigt.

Hur kan man inte tycka att fjärilar är vackra? Okej, de har päls och ser väl liiite läskiga ut i ansiktet som påminner om en fladdermus, men vingarna, VINGARNA! De är ju fantastiska.

(Och här säger jag förlåt till Davids syster Jessica som är livrädd för fjärilar. Detta inlägget är till dig.)

En tvättlina med klädnypor i solnedgång kan få min fantasi att rusa.
Fåglar på tråd, i samförstånd. Snart lyfter vi, snart flyger vi.
Men inte nu, vi väntar tills solen gått ned bakom kullarna.