You are now browsing the tag Mina Favoriter.
Click here to read all posts.
Click here to read all posts.
2011-11-03 23:30
PERSONALEN
Tänk att de känt sig nödgade att skriva den skylten. Och att när vi kommer dit är den redan i fingerpekläge, så att säga.
En tanke är att lappen gör mer skada än nytta. Men det är ju bara min personliga åsikt.
2011-10-27 19:43
Vaknade till en tät dimma utanför fönstret. Slängde på mig klänningen, ytterkläderna, hängde kameran runt halsen och skyndade ut för att hinna fånga dimman på bild innan den skingrades. Inte kunde jag veta då att dimman skulle ligga kvar precis hela dagen.
Bakom huset såg det ut som spöklika träskmarker från vilken skräckis som helst.
Gick bort till den stora hagen där kossor/tjurar av det här ludna slaget stirrade förvånat på mig. Kråkorna svepte tyst över fältet. Det var en mycket speciell stämning.
Jag såg ett spindelnät som jag kröp närmre och närmre för en riktigt bra close up.
Ah! Helt plötsligt var den största tjuren supernära mig och just här saknades det en bräda i staketet! Jag backade fort som tusan och väntade tills han glömt bort mig.
Då vågade jag mig fram igen...
Helt otroligt var vackert det kan vara med lite spindeltråd och dimdroppar!
Sedan gjorde sig den här killen påmind igen. Snyggo.
Efter att vi småpratat lite (mest jag, faktiskt) sa jag hejdå och vände om.
På väg hem till frukost stannade jag till för den här rosens skull.
Lite senare på dagen gick David och jag mot kullarna. Dimman hängde kvar som ett fuktigt täcke över naturen.
En hönsvagn utan höns.
Hoppsan! Ett till spindelnät!
Överallt var det passande att utbrista ett Oooh eller ett Aaaah.
Vissa blev förvånade att se oss.
Ooooh. Aaaaah.
David kontemplerar karriärbyte. Fåraherde vore allt nåt!
Den här bilden får mig förresten att tänka på svåra, konstnärliga filmer från nåt öststatsland. Snyggt och dramatiskt (om än lite långtråkigt).
Åh, dåndimpen! Måste förstoras upp för bästa widescreen-effekt (klicka på bilden).
Ett färgglatt träd har mer lockande effekt på mig än näcken eller ett skogsrå. Inte för att jag har träffat nån av dem, men ändå.
Sedan råkade vi hamna mitt i en hage tillsammans med massor av de långhornade tjurarna och då var jag för nervös för att fota. Vi gick längs med staketet och letade efter en öppning samtidigt som vi upprepade "De är säkert inte farliga, de är säkert inte farliga" medan tjurarna blängde på oss. Ibland började de galoppera glatt mot oss. Då åkte mitt hjärta upp i halsgropen."De är säkert inte farliga" - Famous last words.
Fast vi klarade oss. Så de var nog snälla trots allt.
2011-10-20 12:22
Igår var jag i stadsdelshuset för att hämta nycklarna till min arbetsplats. Under mina fyra år som anställd har jag varit där ett antal gånger. Anställningsintervju, möten, något snabbt ärende, hämta något, lämna något.
Så igår gick jag vant in genom dörren, förbi vakten i receptionen och fram till den låsta glasdörren med gardiner framför. Knackade på och väntade.
En äldre kvinna jag aldrig träffat tidigare öppnade och jag presenterade mig och berättade att jag skulle hämta nycklarna av Pia.
Pia? sa kvinnan. Här finns ingen Pia.
Jo, hon jobbar här på vikarieenheten ibland och hon smsasde mig att jag skulle hämta nycklarna här.
Vikarieenhet? Nä, det finns ingen sådan här. Är du säker på att du gått till rätt adress? sa kvinnan med en röst som om hon talade till ett litet barn.
Vid det här läget började allt kännas väldigt märkligt. Ja, jag var så himla säker det bara går att vara. Jag har ju varit här massor av gånger!
Då kom en man förbi och den äldre kvinnan stoppar honom och frågade: Vet du nån Pia som ska jobba här? Hon säger att hon ska till en Pia som ska jobba på nån vikarieenhet
-Nä, här finns ingen som heter Pia. Vad då för vikarieenhet? Här finns ingen sådan.
Jag får till slut gå innanför dörren och helt plötsligt ser jag små skillnader från när jag var där senast. Andra saker på dörrarna, det hänger kläder på väggarna, det har det aldrig gjort innan. Men likväl: jag VET att jag har gått till rätt plats. För jag har väl inte blivit galen?
Kvinnan talar till mig som jag vore lite granna korkad. För henne verkar det uppenbart att hon har med en lite smådum människa att göra.
Själv börjar jag bli lite stressad för jag måste verkligen åka till jobbet nu om jag ska hinna.
Vi går ut till receptionen. Kvinnan säger till vakten innanför luckan:Hon ska till nån Pia på nån Vikarieenhet. Hon påstår att det är här. Haha, hon säger att hon är säker men här har ju aldrig funnits nån vikarieenhet!
Då tittar vakten på mig och säger: Jo, de var här innan men det har flyttat en våning upp.
Jag fyrar av ett triumferande leende och susar upp för trapporna samtidigt som jag hör den äldre kvinnan skratta nervöst och lite skamset i bakgrunden.
Så igår gick jag vant in genom dörren, förbi vakten i receptionen och fram till den låsta glasdörren med gardiner framför. Knackade på och väntade.
En äldre kvinna jag aldrig träffat tidigare öppnade och jag presenterade mig och berättade att jag skulle hämta nycklarna av Pia.
Pia? sa kvinnan. Här finns ingen Pia.
Jo, hon jobbar här på vikarieenheten ibland och hon smsasde mig att jag skulle hämta nycklarna här.
Vikarieenhet? Nä, det finns ingen sådan här. Är du säker på att du gått till rätt adress? sa kvinnan med en röst som om hon talade till ett litet barn.
Vid det här läget började allt kännas väldigt märkligt. Ja, jag var så himla säker det bara går att vara. Jag har ju varit här massor av gånger!
Då kom en man förbi och den äldre kvinnan stoppar honom och frågade: Vet du nån Pia som ska jobba här? Hon säger att hon ska till en Pia som ska jobba på nån vikarieenhet
-Nä, här finns ingen som heter Pia. Vad då för vikarieenhet? Här finns ingen sådan.
Jag får till slut gå innanför dörren och helt plötsligt ser jag små skillnader från när jag var där senast. Andra saker på dörrarna, det hänger kläder på väggarna, det har det aldrig gjort innan. Men likväl: jag VET att jag har gått till rätt plats. För jag har väl inte blivit galen?
Kvinnan talar till mig som jag vore lite granna korkad. För henne verkar det uppenbart att hon har med en lite smådum människa att göra.
Själv börjar jag bli lite stressad för jag måste verkligen åka till jobbet nu om jag ska hinna.
Vi går ut till receptionen. Kvinnan säger till vakten innanför luckan:Hon ska till nån Pia på nån Vikarieenhet. Hon påstår att det är här. Haha, hon säger att hon är säker men här har ju aldrig funnits nån vikarieenhet!
Då tittar vakten på mig och säger: Jo, de var här innan men det har flyttat en våning upp.
Jag fyrar av ett triumferande leende och susar upp för trapporna samtidigt som jag hör den äldre kvinnan skratta nervöst och lite skamset i bakgrunden.
2011-09-28 13:04
En korridor och en boll.
Den är ju bra och så. Gör tänderna rena och fina.
Men den är inte riktigt anpassad för att användas samtidigt som man står på balkongen och tittar på stjärnhimlen.
Så jag har köpt en vanlig tandborste för just de tillfällena.
Igår när klockan hade slagit Sent På Natten stod jag där med tandkrämslödder runt munnen. Borstade och tittade på Karlavagnen precis framför mig. Lite längre ner, i huset mittemot, var alla fönster släckta utom ett. Där lyste vita gardiner som ögon i natten.
Fluoret i min mun isade mer och mer, snart skulle det bli outhärdligt. Men inte än.
Det luktade skorstensrök i luften. Göteborgshjulet blinkade i fjärran. På gatan nedanför svängde en lastbil.
Jag tog in allt, alla detaljer, innan fluoret passerade gränsen för vad som är uthärdligt. Då log jag utan att dregla tandkrämslödder och så gick jag in och spottade.
Hahah, sjukt roligt!
Visst är det! Det fina var att när vi gick ut hörde vi en personal säga till en kund att man inte fick fota inne i butiken. Haha, jag är glad att ingen såg mig när jag tog den här bilden. De verkar ha många regler på det där stället...