Sydafrika åkte med i bilen häromdagen. Hon skulle på bröllop och var helt uppfylld av kärleksyra. Hjärtkonfettin yrde runt i framsätet, David fick tycka vad han ville sa Sydafrika för det var Kärlekens dag, sa hon. Mutter, mutter sa David.
Jag sa inget, jag fotade.

Om ni tittar närmre på ciggen i Sara-Vides hand på översta bilden så ser ni, hur cigaretten blir som en del av väggmålningen. En målad rökpuff som helt utan vår vetskap trädde fram på väggen.
En vägg som är så full av färger och mönster att mina två vänner knappt syns, trots att de båda är sådana uttrycksfulla personer.
Och sedan att de står där och röker ger mig en chans att springa runt och fota ostört.
Synd på deras lungor, men fint för konsten.

Sara-Vide hade idag vernissage på Röda Sten. Sonja och jag gick dit i egenskap av fanbase. Vi drack en massa öl i solen och pratade feminism, bloggar, utvik, twitter och snusk.Och så tittade vi givetvis på Sara-Vides fantastiska målningar.
Tänk att Sara-Vide och jag har aldrig träffats förr och ändå känns det som vi har känt varann hur länge som helst. Och Sonja, vi har ju alltid känt varann! Känns det som.
Det där nätet alltså. Vilken underbar plats det är!

Två fina vänner var i Prag. De bad mig om tips och jag skickade ett långt mail med ställen att besöka, saker att uppleva. En kärleksförklaring till Prag, kan man säga.
I brevlådan dök det sedan upp ett vykort. Det här vykortet.
Inhandlat på en loppis i Prag som jag måste besöka nästa gång jag åker dit.
Visst är det sagolikt?
Helt klart värd sin plats som Veckans vykort!
Tack Aili och Jonas!

Jag har en kompis som heter Annie. Vi träffas bara när jag sover. Annie är annorlunda.
Jag kom hem efter nattjobbet. La mig för att sova. Första en och halv timmen hade hela Sveriges telefonförsäljare på schemat att ringa upp mig. Sen somnade jag.
Då ringde det på porttelefonen. Jag steg upp och svarade. En kvittrande röst i luren: Hej! Det är jag! Det är Annie, jag har tagit studenten nu! Jag kommer upp!
Okej, säger jag och trycker på knappen till portlåset. Jag är så trött, kan inte riktigt minnas vem Annie är. Hon sveper in genom min dörr, hennes ansikte är så ljust, jag kan inte riktigt se henne. Bara massa vitt ljus. Jag kisar och sedan ser jag henne! Annie!
Min gamla vän. Hon som inte är som någon annan.
Hon kommer och hälsar på då och då och sedan är hon plötsligt borta igen. Inga telefonnummer, ingen förklaring. Borta.
Nu var det nog fem år sedan sist. Då satt vi i mitt kök i Lund och drack te och hon berättade om allt som hänt i hennes minst sagt galna liv. Nu står hon i min hall med en tjock bunt papper under armen och hörlurar i öronen. Hennes hår är långt, lika långt som mitt men vildare.
Hon säger Vänta, jag ska bara stänga av ljudet. Det är ert repetitionsband jag lyssnar på. Från Spegla dig i flykten. Jag älskar att lyssna på det och följa med i manus samtidigt! Då plötsligt ser jag att det är manuset till folkhögskolepjäsen Spegla dig i flykten hon håller i. Hon fortsätter: Det är så fint det här stycket när ni får regi, när ni lyssnar, tar in regissörens ord och gör om. Det är så bra!
Jag bara tittar på henne. Jag visste inte att hon hade det bandet. Jag visste inte att det fanns ett sådant band.
Hon kramar om mig. Jag ber om ursäkt för att jag är så nyvaken och risig. Inte då! utbrister hon.
Vi pratar om allt som hänt. Hon har varit i Amazonas. Nåt politiskt. Hon blir ivrig, börjar prata om nån aktivistgrej som ska ske. Idag. I Göteborg.
Jag förstår plötsligt: Det är därför hon är här.
Hon vill ha med mig men jag tvekar, blir osäker och lite rädd. Hon säger att jag inte ska oroa mig. Och det är ju sant, jag har aldrig behövt oroa mig tidigare. Annie ordnar allt. Hon klarar sig ur alla knipor. Och det är många knipor, det.
Men den här gången är det annorlunda. Farligare.
Jag kan inte säga nej, jag drar på mig ytterkläderna och vi springer ut. Vi tar oss till bron. Där är det fullt av krigsmaskiner, polisbilar, tanks och full aktion. Jag är så rädd. Pistoler, kanoner, arga människor.
Och ormar. Råttor stora som hundar.
Annie tittar på mig, tar min hand och så springer vi rätt in i tumultet. Jag blundar.
Nu har drömmen börjat spricka tänker jag. Nu håller det inte längre. Nu vaknar jag.

Jag tänker att nu vet jag inte när jag får träffa henne igen. Hur många år innan hon återvänder?
Om hon klarar sig ur den här knipan, den här gången.

Fika i Guldhedstornet. Köttbullemacka och utsikt smyckad med regnbåge.
Sedan ett varv runt Göteborg, känns det som med den magnifika vyn. Inga stadsdelar är skymda.
Det blir ett och annat foto på de nyfunna twittervännerna medan de tar in omgivningen. Pygmeestyles lilla Diana får också föreviga, men de bilderna är hemliga fram tills framkallning. Som förr i tiden.
Tänk ändå. Man vänjer sig så fort vid teknikens framfart.

Igår åt jag rysk trerättersmiddag. När gjorde ni det senast?
Jag har twittervännen Pygmeestyle hos mig i några dagar. Hon sitter och jobbar nu och jag stör henne med min nypptäckta kameraunderhållning: dubbelexponeringen.
Hon klagar inte jättemycket.

Och förresten: Förlåt.
Jag lovade ju sensommarrea. Det kommer, men det dröjer lite.
Ska stå på dragonfly festival fredag till söndag. Det är en himla fin festival. Läs mer här och kika på facebook-eventet här.
Jag tror det kommer bli smått magiskt. Jag har varit där en gång tidigare och det är verkligen speciellt på ett underbart vis. Så: Komsi komsi!

Idag har jag stannat inne och lyssnat på regnet och haft låtar av Laura Marling spelandes i mitt huvud.
Jag kommer ideligen på mig själv med att tänka på helgens festival och på människorna som besökte den.
Det är så besynnerligt vilka man stöter på när man är på ett sådant evenemang; 25 000 människor, och de man möter är aldrig de man känner väl. De man vet ska vara där och som ögonen ständigt letar efter. Nä, de man ser är den där tjejen man spelade teater tillsammans med på mellanstadiet. Hon som gick på samma folkhögskola som en själv men i en annan klass. Killen man vet är kompis till en kompis som man pratade med på en fest för en herrans massa år sedan. De människorna ser man dessutom inte bara en eller två gånger, utan tre, fyra och ibland till och med fem gånger.
Sedan har vi de där känslorna som oundvikligen uppstår i sådana lägen.
Antingen söker man deras ögonkontakt, ler med hela ansiktet, jagar med blicken tills deras ögon möter ens egna och man ser igenkänningen spridas hos dem.
Eller så hoppas man innerligt att man inte ska bli sedd. Inte för att man tycker illa om personen ifråga, utan för att man inte vet vilket ansiktsdrag man ska placera i ansiktet om man väl skulle få ögonkontakt. Och vilka ord skulle man sedan använda om man kom så pass nära att man skulle bli tvungna att prata med varandra?
Och så har vi de där personerna som inte ser en när man vill att de ska det. De som bara går förbi mitt stora leende och min sökande blick. Sådär som man gör när man går i andra tankar och inte fäster en tanke på människorna runt omkring.
Det är då man borde ropa hej, men inte gör det.
Och så var det ögonblicket förbi, och då vet man inte när man kommer behöva lägga på det där sökande leendet igen.
Kanske aldrig mer.
Kanske imorgon.

En fin vän från Skåne är på besök. Vi kan kalla henne Viktoria. För hon heter det. Fick sms från henne häromdagen där hon föreslog te, popcorn, sushi och dansfilm. Det är just därför hon är min vän; hon förstår vad som är viktigt i livet.
Sushin blev thaimat istället eftersom alla bra sushiställen hade stängt, men annars följer vi schemat. Två kannor te, en gigantisk skål med popcorn och första dansfilmen avklarad ( Step up). Nu blir det Bring it on. Poängen med dansfilmer är att de är dåliga, vansinnigt förutsägbara, innehåller en kärlekshistoria mellan dåliga skådespelare och så en massa grymt bra dans. Det är hela tjusningen: kombinationen av uruselt och fantastiskt.

Så stör mig inte.
Jag tittar på dansfilm.

Och kolla in den skomakartummen! Den är inte att leka med!

Sydafrika är inte bara en himla bra inneboende. Hon är en fantastisk modell också!
Jag fick låna Davids fotolampor och vi hade fotosession i mitt kök. Det här lär vi göra om! I ett bredare rum nästa gång... Värmen från lamporna var smått olidlig.

Folk klagar på regnet idag hör jag. Varför då? Det behövs ju. Naturen vill ha det. Lotta vill ha det. Det borde räcka.
Folk säger Ni som klagade på värmen, är ni nöjda nu? Va? va? VA?
Ja.
Jag trivs rätt bra inomhus med regnet småsmattrande mot balkongräcket. Det doftar sommarregn genom den öppna dörren. Det är friskt och fritt från klibbig kvavhet.
Och ikväll när jag ska in till stan och träffa fina vänner på ölhak, då gör det inget om jag blir lite blöt i håret för jag kan redan nu känna känslan av att komma in i värmen på puben, skaka av mig regnet, rätta till hårlocken som klistrat sig fast i pannan tillsammans med regnvattnet. Jag kommer slå mig ner tillsammans med bra människor och njuta av att vara inomhus medan regnet blöter upp allt därute.
Det är en bra känsla. Förstår ni det? Inte en dålig.

Jag ska på after work snart. Med en annan arbetsplats än min egen. Och jag har varit ledig idag.
Vad kallar man det för då? -Billig öl.

På min balkong står det en vissnad bukett blommor. Det är Sydafrika som ställt den där. En gång i tiden (för en vecka sedan) var den i full blom. Jag tror den var fantastisk då, men jag tycker den är sagolik nu.
Färgerna är dova men många, och blommorna har fått vissna efter eget sinne. Falla där de vill, spreta där de vill det. Vattnet i vasen har ett liv för sig själv och stjälkarna.
Jag tror jag låter den stå därute ett tag till. Vem vet hur den ser ut om några veckor?
Kanske lite som den där potatisen som ligger längst ner i min kyl som har odlat ett spröt som är tre decimeter långt snart..

Hon är himla bra att ha faktiskt. När hon åker tillbaks till Sydafrika ska hon köpa en sån där fin svart och vit housekeeper-klänning ni vet. Med huckle och allt. Och sen ska hon skicka den till mig.
Fatta vilken grej! Om man var snuskig hade man kunnat ha den i nåt kinky rollspel. Jag ska mest ha den för humorn i att kunna diska och dammsuga utklädd till piga. Det blir ju som maskerad! Då borde det till och med bli skoj att städa!
Värsta smarta planen ju! (erkänn, ni är lite avundsjuka!)

Jag hör röster nedanför balkongen. Jag smyger ut med kameran, fixar ISO och vitbalans i förväg, beräknar ljuset, och sen kastar jag mig fram och attackfotograferar Sydafrika som just kommit hem från en promenad.
Det är en av anledningarna till att man måste ha en kamera. Attackfotografering.

Hur kan man inte tycka att fjärilar är vackra? Okej, de har päls och ser väl liiite läskiga ut i ansiktet som påminner om en fladdermus, men vingarna, VINGARNA! De är ju fantastiska.

(Och här säger jag förlåt till Davids syster Jessica som är livrädd för fjärilar. Detta inlägget är till dig.)

Den ena lite mer lady än den andra.
Idag i alla fall.

Vi delar en flaska vitt vin från systemet i Gislaved och nötter och torkad frukt från Sydafrika.

Äntligen är hon hemma, min Fia!
Hon anlände med spårvagnen idag samtidigt som ambulansen kom och hämtade en skallskadad man som lämnade en stor blodfläck kvar på marken. Vad som hänt vet jag inte. Man blir ju nyfiken. Undrar hur det gick med Blödande Mannen.
Efter detta dramatiska välkomnande gick vi hem och hämtade en filt, köpte glass och satte oss på en filt i Kiellers park.
Fia insöp svensk sommar, David målade på mina fötter och jag fotade. Och så pratade vi om allt som hänt sedan november, då vi sågs senast. Mycket händer under en vinter och en vår.
Och sen fick vi smaka sydafrikanska tuggummin.

Promenerade till jobbet tidigt imorse. Inte ens hundägarna mötte mig på min väg. Jag var ensam i hela världen. Till jag kom fram till jobbet och löste av nattpersonalen som stannade och åt frukost med mig och berättade om ett möte med en tant på ett tåg som tipsade om att vägen till hälsa går genom rödbetan.

I eftermiddag ska jag också få äta min beskärda del färskpotatis och senapssill. Var så lugna, ni behöver inte oroa er för mig. Jag ser till att få i mig den behövliga dosen svenska jordgubbar också.

Men hörni: ni har väl inte missat tävlingen?
Den är öppen till midnatt och imorgon vid tolv drar jag vinnarna. Två personer som får välja färg och form på sina vinstörhängen. Seså! Gör det!

Lagade indiskt till finbesöket. Idag blev det Paneer tikka masala.
Fantastiskt gott, om man bortser från riset då. Jag är verkligen helt värdelös på att göra ris. Det blir alltid gröt av det. Hur noga jag än är med att skölja innan och allt vad det nu står på paketen att man ska göra. Spelar ingen roll hur jag gör, ris blir ALLTID äckligt när det är jag som lagar det. Funderar allvarligt på att hädanefter sluta försöka och istället gå till indiska restaurangen och köpa med mig ris hem därifrån.
För jag är ett hopplöst fall, och hopplöst betyder att det är omöjligt så varför ens försöka liksom?

Vi hade finfrämmande idag. David tog tillfället i akt att ta fram inspelningsmakapären för att få bebisljud på band. Så fort micken hamnade framför lille Elis ansikte så tystnade han. Helt knäpptyst blev han.
Behändigt, tänkte föräldrarna som haft en svår natt och undrade om de fick låna med sig grunkan hem kanske?
Till slut fick David i alla fall en intervju med det lille livet.
Vi får se vilken film han blir filmstjärna i en dag...

Hattarna jag fyndade på loppis igår. Den röda, den ljusblå och den svarta som Camilla har på sig. De kostade tio kronor styck. Nästan skamligt billigt!
Himla trist att folk inte använder hattar på samma vis idag. Jag planerar att flanera i parker med den ljusblå hatten på huvudet och ett parasoll i handen. Visst kan ni se det framför er?

Strålande fynd idag igen!
Tre hattar, fem koppar, en kakburk, en plåtask för smörgåsar, tre galgar. Allt för 60 pix! Det är på landet man gör fynden, minsann!
Camilla stoltserar med sitt fynd: David Beckham i dockform som inte är det minsta likt. En femma för den.
Sedan såg jag lite mossa som jag var tvungen att fota också. Det är sånt som händer, om man heter Lotta Losten. Och det gör ju jag.

Så långt ut i skogen man bara kan komma. Dit bussarna inte går men glassbilen letar sig fram på smala slingriga vägar. Vem behöver stan om man har tillgång till glass?
Vi var bjudna på fika där. Hos en man som kör åkgräsklippare med ölkeps för att impa på grannarna. Och kvinnan i huset har världens finaste pysselrum som gör mig grön av avund.
Dottern i familjen var hemma på besök från utlandet, och eftersom vi mest lärt känna varann bloggledes var det mer än fint att få prata strunt på riktigt också. De vuxna känner varandra redan väl.
Vi fick kaffe och bulle och så lyssnade vi på ösregnet som trummade på uteplatsens plasttak.

Och jag fick den till ett vrakpris! Den är BLOMMIG! Och orange, gul och grön. Och DÄCKEN är blommiga!
Oj oj oj. Jag längtar till köpet är igenom och den får komma hem till mig.

För en dryg vecka sedan var Sonja hos mig för att spela in röster till Davids nästa animerade projekt. Han behövde en tjej som kunde prata norrländska och jag kom givetvis att tänka på Sonja. Jag fick bara vara med i filmen som ett litet glädjetjut för jag kan inte norrländska. Jag är grym på småländska och skånska, men norrländska - näpp.
Kommer nog tvinga Sonja att bli min dialektcoach i framtiden...
Well, well. Bästa stället att spela in ljud på råkar vara i min garderob. Vi klämde in oss där allihopa. Jag behövdes egentligen inte, men var där som moraliskt stöd. Och syreslukare. Och värmealstrare.
Det gick himla bra förstås. Sonja is a a natural. Som ni kan se på fotot längst ner där hon hamnade ute i skogen.
Hon behövde foton på sig och anlitade mig för jobbet. Så lite nytta gjorde jag faktiskt!

Resultatet av vårt garderobshäng kan ni se, och höra, här.
Och som vanligt när det är David som gjort filmen är den mer än lovligt sevärd! För han är skitbra. På riktigt. Så säger jag inte bara för att jag är kär i honom.

Blir alltid så himla glad när mina kunder skickar foton på sig bärande mina smycken. Lite då och då händer det att jag i olika facebookalbum ser mina smycken hänga på festande, semestrande vänner. Det gör mig också himla glad. Det är liksom beviset på att de används och är omtyckta.
Idag fick jag ett foto skickat till mig på mina senast sålda örhängen, hängande på vackra Karin.
Jag blir alldeles varm i själen!
Har länge tänkt att jag ska starta en ny punkt här i dagboken. Mina smycken på er.
Det kommer helt enkelt funka som så här: Om ni har ett Lotta Losten-smycke som ni tycker mycket om, fota er med smycket på er och maila bilden till mig på lottalosten@gmail.com så lägger jag upp den här. Har ni kanske gett ett Lotta Losten-smycke till en vän, mamma, farmor? Fota henne eller honom och skicka till mig. (Fråga givetvis personen innan om den vill vara med) Om ni vill bifoga nån liten text går det givetvis prima, och om ni har nån hemsida eller blogg
länkar jag till den.
Visst låter det som en fin idé!?

Var inte blyga.
Det skulle göra mig mycket (jätte jätte)glad och ni får dessutom visa upp er lite.

Överallt i Majorna hade folk ställt upp sina bord med loppisprylar för andra att shoppa loss på. Jag gjorde strålande fynd. Vykort, kläder och drinkunderlägg.
Käraste gamla Sambon åkte hem till sig sen. Innan det hann jag ta cirka en biljon foton på henne. För hon är så vansinnigt snygg att det inte är möjligt att låta bli.

Gamla gymnasiekompisen och fine vännen Erik Josefsson går första året på textilhögskolan i Borås och idag hade de modevisning på Röhsskas innergård. Det var resultatet av ett stickprojekt som de haft det här året som skulle visas upp och jäklar vad häftiga saker de gjort allihopa! Men bäst var givetvis Erik. Och det säger jag inte bara för att jag är partisk.
Det kommer bli nåt stort av Erik. Nu vet ni det.

Sambon gick från behagfull och elegant till råhet och cool. Det var ölen som gjorde det. Säkert.

Har käraste gamla Sambon på besök i helgen. Vi startade dagen med en fantastisk frukost på Le petit café i Haga.
Billigast, störst, bäst, vackrast och godast.
Sedan hamnade vi lite överallt på stan.

Var på himla trevligt födelsedagskalas igår. Till kakan serverades grädde från Havre, Soja och Kossa.
Imponerande utbud må jag säga. Själv valde jag kossan och jag hörde att folk till och med blandade! Experimentellt!

Ni som har följt mig ett tag har nog förstått att jag tycker om att se det vackra i sådant som andra människor inte lägger märke till, eller rent av tycker är fult. För ett par veckor sedan sa en viss Sonja följande till mig Du är en sån som ser det underbara även i ett mögligt parti bröd :) och det är en fin egenskap alltså!
Min första reaktion var givetvis Nääää, det gör jag inte alls det!.
Men sedan började jag fundera. Går alltså gränsen för vad som kan vara vackert vid en skiva mögligt bröd? Men tänk så har möglet skapat ett mönster i brödskivan? Tänk så gör möglet att brödet ser nästan marmorerat ut? Och tänk på alla olika sorters färger som kan uppstå i mögel!
Så nu tror jag att Sonja kan ha haft rätt ändå...

Suck. Jag är verkligen påfrestande positiv ibland.

I Jonsered finns gamla tegelhus med fina detaljer. Och små röda stugor som kostar multum. Och lövskogar med vitsippsmark och djupa dalar. Och gamla fabriker intill en å.
Det är sånt som faller mig i smaken.

Dagens solklara fotomodell var givetvis den här lille skrutten.

Jag inledde dagen med brödbak. Nybakat picknickbröd finns det inte mycket som klår. Vädret var perfekt fotogrått och det var överraskande varmt. Liksom kvavt. Vi hittade den bästa platsen för picknickeri, och sen satt vi där både länge och väl.

Samma galna tjej. Nu i svartvitt motljus.

Min gamla sambo är snyggare än alla andra i hela världen, tror jag bestämt.
Så här såg hon ut idag när jag kom hem till henne på te och Kuba Cola-kaka.
Ni fattar varför jag valde henne som modell för mina smycken, eller hur?
Idag planerade vi ett nytt photo shoot. Hon har ju blivit rödhårig och då får man passa på. Hon och jag och mina smycken mot nåt rostigt.
Kan inte bli annat än tjusigt!
Kommer nån gång i maj om vinden ligger på åt rätt håll.

I solsken gick jag från jobbnatt i morse. En buss, en spårvagn och sen ett franskt bageri i Olskroken.
Frukost med en av de bästa människorna och hennes lille tremånadersmänniska.
Sol genom de höga fönsterna, sol i sinne.
Sedan långsamvagnen hem genom stan. Valde den. Kunde tagit snabbarebussen. Men ville inte.
Ibland är det fint att sitta på en spårvagn i solsken och spendera fyrtio minuter av glotid. Om jag ändå ska glo kan jag lika gärna glo ordentligt tjugo minuter extra.
En massa disk välkomnade mig hem. Ett Everest i mitt kök.
Tillfredsställelse i sin renaste form infinner sig allt eftersom diskbänkens yta blir mer och mer synlig. Glänsande.
Sedan en miljon småsaker att göra. Några glömda, några skjutna på framtiden, några inte hunna, flera faktiskt gjorda.
Och då kom regnet.

En dag som inleds med keso, kiwi, granatäpple, blandade bär och kokosflingor kan väl inte bli annat än bra?
Och sedan, snart, promenerar jag över bron för att äta sushi med Sonja. Sketans bra!
Våren är här! Jag blir alldeles fnittrig bara jag tänker på det ju!
Och snart, om bara nån vecka, åker David och jag till Prag! Har ni några Pragtips tas de emot med öppna armar! ge mig!
Ska ut och krokusspana nu.
En puss?

Sent en fredag och jag sitter och tittar på foton från augusti.
Hemkommen från kväll på stan med tapas och öl. Muffin och kaffe. Inga andra kombinationer är möjliga (tänk er muffin och öl, liksom. Eller tapas och kaffe...).
På fiket satt en man och läste i sin ensamhet. Han åt en muffin. Han åt en bakelse. Sedan, för c-vitaminernas skull kanske, åt han ett äpple.
Jag besökte toaletten med trendiga plastdörrar i lysande orange, och passade på att tömma skorna på grus.
Mina skor samlar på grus. För varje steg jag tar hittar de nya fina gruskorn som de vill ta med sig hem. Jag tycker jag har tillräckligt med grus. Behöver inte mer nu.
Vad jag behöver är vår och torra gator som klarar sig utan småsten.

Ser ni droppen på näsan??? Det är stelnat gegg!!
Och, ja. Jag ser ut som en kräsen hare.

Min tillfälliga sambo flyttar ifrån mig om några dagar. Jag kommer sakna henne. Hon kladdar in mitt ansikte i gröna geggor som bränner och isar på samma gång. Bara en sån sak liksom. Snart ska jag få nåt glansigt grönt gegg i ansiktet istället. Det gegget ska dras av och sen ska min hy vara fantastisk. Jag är en tvivlare. Men om min hy inte blir underbart len och slät kommer jag bli arg.
Det är så det funkar.

Min bästa stammis Caroline har beställt den här.
Hon är en fin Lundatös hon.
Jag hoppas få bilder på henne där hon har något/några av hennes Lotta Lostensmycken på sig.Jag har bett om det. För lääääänge sen. Jag undrar om hon glömt...
Om jag hintar lite här kanske hon minns. Kanske...

Dagen efter Oscarsgalan. Gick och la mig klockan 06:30. För vissa är det morgon. För oss som spenderat gryningstimmarna framför teven var det natt. Frukost vid lunchtid. En sen lunch.
Kaffe och hembakad chokladbiskvi, och en katt i varsitt knä. Inga snabba rörelser och det passar mig fint. Sen tåget hem. Sena tåget, hemma sent.

Kvinnodagen idag. En viktig dag.
Men också väldigt sorgligt att den faktiskt behövs.
För det gör den. Glöm inte det. Tramsa inte bort andras åsikter och känslor. Säg inte "Men vi har det ju så himla bra i Sverige, sluta gnälla!" Så himla bra har vi det faktiskt inte. Det finns fortfarande problem. Jämlikhet ser olika ut för alla, så är det förstås. Men så länge det finns orättvisor som inte kan förklaras på annat sätt än genom kön, då har vi saker att jobba med.
Det finns en anledning till att lönen ser olika ut på grund av kön, för att ta ett tydligt exempel. Och det finns så många fler problem, suddigare i kanterna, svårare att visa i statistik.

Och utanför Sverige. Där finns andra orättvisor, sprungna ur samma problem. Det är inte geografin som gör skillnaderna. Det finns många orsaker till skeva maktstrukturer. Kunskapsbrist är en av orsakerna, tror jag. Men det är inte så enkelt. Och en kattsöndag som denna har jag inte förmågan att tänka tillräckligt djuplodande. Men det behövs. Jag anser att det är viktigt att vi tittar på varför vi själva gör som vi gör. Det är inte så lätt som att säga att jag alltid har gjort såhär, jag ser inget fel i det. Fundera lite djupare, kan det kanske vara så att anledningen till ditt beteende är mer inövad än självvald. Och om du tänker ett steg längre så kanske det till och med kan vara så att det du gör i din vardag påverkar människor omkring dig. För sådan makt har vi faktiskt. Alla har vi makt. Över oss själva och andra. I alla relationer som vi ingår i. Arbetsfördelning, vad vi tror att människor omkring oss klarar och inte klarar. Kunde du saker innan du fått försöka? Är du en supermänniska? Eller låter du kanske andra göra vissa saker för att det är så lätt att skjuta över uppgiften på någon som enligt könsnormen ska kunnna saken bättre?

Fundera ett steg längre.
Och använd nu inte din makt till att nedvärdera människor och deras åsikter, för det är det hemskaste du kan göra.

Fantastiska Sonja har en Hello Kittytokig dotter som i sin Kittybesatthet fått för sig att det heter Hello Copter istället för det lite mer korrekta Helikopter.
David blev givetvis inspirerad när jag berättade det för honom.

Så varsågod Böna (Och Sonja!): Hello copter skapad till dig!

Tittade igenom gamla mobilfotomappar i datorn. Mestadels suddig skit. Med undantag från vissa finingar. Som denna. Från färg till svartvit kornig.
Jag gillar den. Mycket. Gör ni?

Oerhört tjusiga och fantastiskt sympatiska DrömmaLotta släppte ikväll sin allra första kollektion Drömmas garderob. Det var givetvis feststämning med folk som hängde på låset kl 18 när man genom fönstret kunde skymta mopp och hink få göra det sista på butiksgolvet innan dörrarna kunde öppnas och släppa in en massa (köp)glada människor med snöslask under fötterna.
Jag hade länge suktat efter den blommiga sidensjalen som har funnits att se på Drömmas blogg, och jag knep direkt en av de tjugo.
Jag tvivlar inte en sekund på att Drömmas garderob kommer blomstra ikapp med blommönstren på plaggen. Skynda er nu till hennes butik i Haga, för jag tror varenda del av kollektionen kommer gå som smör i solsken.

Igår kväll. Torsdag var det. Det är snart läggdags när Lotta slänger ur sig en fråga till sin tillfälliga inneboende, tillika fantastiskt fina vän Johanna: Åh, kan inte du måla mina naglar?
Och visst ville hon det, men nu är det så att vännen ifråga läser till hudterapeut och för henne existerar inte en slarvig nagelmålning. Nej, här ska det filas med glasfil, skumgummigrejemoj, och på varje nagelbädd, som det så tjusigt heter, släpper hon ned en liten droppe myrra.
Fint för Jesus, fint för Lotta.
Sedan ska det knuffas på diverse nagelband och SEN kan det börja målas naglar.
Shittpåmmfritt, alltså.
När fina vännens praktik tar slut om ett par veckor kommer jag ha svårt att låta henne lämna mig.

Tofu snörar på kängorna. Dags för en öl ute på lokal. Morgondagen innebär tidig uppgång och jobb, men det är ju då. Inte nu.
Fast nu är då. Fast, eh, ja. Det där med tid.

Fredag kväll. Förseningar i trafiken. Från snöstorm i Göteborg till stilla regn i Malmö. Regn mot ansiktet. Annorlunda. Efterlängtat, inser jag. Det är sant: ombyte förnöjer. Fest med Malmöiter som tycker de har mycket snö.

Söndag nu. Internet meddelar: Kaos i tågtrafiken! Skräcktåg! Hungriga efter tio timmar på tåg!

Jag tänker att jag måste ladda min ipod ordentligt och köpa med mig färdkost. Det är vad man behöver i ett snödrabbat Sverige idag.

Att få ha sin bästa vän som inneboende i en månad känns bara det som tipptopptrevligt.
Att nyss nämnda vän pluggar till hudterapeut och kommer med gåvor i form av dermalogica-produkter till mig är förstås värsta fina lyxen.
Och idag kom vi fram till att jag ska vara hennes projekt den här månaden framöver. Utöver sin praktik ska hon tag sig an mig!

Hej, sköna ansiktsbehandlingar! Hej, fina hy!

Frukost på franska och smyckesarbete.
Skulle efter frukosten få träffa en tvåveckorsmänniska. Ville förstås komma med gåvor. Den lille sonen skulle få en färgglad mobil och modern skulle få en halsbandsberlock. Diskplockaren tittade fascinerat på. Torkade bordet bredvid två gånger.

Becka och jag tog studenten tillsammans för tio år sedan. Tio år.
På gymnasiet satt vi ofta i mina föräldrars kök och drack litervis med te och åt hinkvis med popcorn. Vi lyssnade på Suzanne Vega och Sineád O'Connor som jag då, precis som nu, tyckte mycket om.
Och så skrev vi ner våra mål.
Typ livsmål fast för en mer överskådlig framtid. Typ nån månad. Eller en termin. Fast vi skrev om dem oftare än så. Det var fint att sitta där och tänka över vad vi ville förändra, vad vi ville göra mer av (baka mer bröd), hur vi skulle gå ned i vikt och bli skitsnygga, hur vi skulle bli bättre människor, snällare, ödmjukare, coolare och modigare. Sedan när vi skulle göra nya mållistor plockade vi fram de gamla och så bockade vi av de punkter vi tyckte vi hade lyckats bra med (baka mer bröd).

Ikväll när vi hade ätit vår fantastiskt goda pizza, tittat på en dansfilm med usel story men snygg dans, hällt upp te i våra tekoppar och satt på musik (Suzanne Vega fanns med i spellistan), då plockade vi fram papper och penna och skrev ner våra mål.
Jag kan avslöja att jag år 2010 kommer vara modigare, tro mer på mig själv och mina förmågor, och gå på museum och utställningar oftare.


Fotona ovan visar förövrigt tydligt och klart vilken fantastiskt vacker kvinna den där Becka är.

En Johanna jag känt i nästan 25 år.

Vi delade nog 3 liter te ikväll.

(Oj, vad min blåsa kommer påminna mig om det i natt.)

När såg det ut så här senast, undrar jag.

Som jag minns det var det på den tiden då min kompis Johanna och jag hade gått från att göra snögubbar till att bygga de lite häftigare snödinosaurierna, och när vi kom in i värmen satte vi oss i min säng och spelade SEGA 16 bitars på en tv som inte visade några tv-kanaler utom en grynig version av fyran.

Shit. Det var länge sedan.

De här fina människorna var på Eddie Izzard idag.
Det var inte jag.
Jag satt i min trappuppgång, utelåst. Nycklarna hängde på en krok preciiis innanför dörren. Där satt jag, i trappan utanför min dörr, kissnödig som satan, och väntade på David som dök upp 45 minuter senare.

När jag gjort tre av fem beställda blingfittor dyker de där fina människorna upp igen. Stela i kinderna av skratt, inte minusgrader. Och så sätter de sig i soffan och fnissar åt hur rolig Izzard var och de skrattar åt skämt som "är alldeles för långa och komplicerade för att förklara".
Skitungar.

Tredje gången jag såg henne idag. Hon var fantastisk som vanligt. Saken är den att det inte finns tillräckligt stora ord för att beskriva hur bra hon är.
Men om jag berättar att jag grät av lycka så fort hon började sjunga? Då kanske ni förstår lite bättre.

Något annat fantastiskt var att vi hamnade på sätena bredvid våra vänner Aili och Jonas trots att vi inte beställde biljetterna tillsammans. Är inte det ett underbart sammanträffande?

Folk strömmade till min lägenhet igår för att säga hejdå till Fia. Vi tittade på Vänner (säsong 2, om någon skulle undra) och Fia flängde runt och packade, insåg att parfymen inte skulle få plats och gav den till mig, kollade flyginformation på nätet, bjöd på rosévin och samtalade. Jag fotade, gjorde smycken till Fia som hon beställt, skapade Blingfittan, till allas förtjusning, och gjorde X antal kannor te.

Idag. Klockan 05:30 stod jag i mitt vita nattlinne i hallen medan Fia och hennes syster Sara knökade hissen full med packning. Och så kramades vi och jag är usel på avsked och grät förstås massor. Sen vinkade jag och gick och la mig igen.

Det var inte meningen. Det skulle bara bli en tjusig berlock till en vän. Men när jag kommit en bit på smycket märkte jag att det höll på att bli en fitta istället. Så tokigt.
Vännerna blev som betagna och jag sattes att tillverka guldfittor med pärlemoklitoris, på löpande band.
Så om ni vill ha en Blingfitta, Vagina, Snippa, Framstjärt eller vad ni nu kallar den för, så går det att ordna. Alla färger och former, precis som i naturen.
85 spänn och du har den hängande om halsen.

Imorgon återvänder hon till kärleken i Sydafrika med nyrakade ben. Och tår.

Fia kom förbi för att säga hejdå till David som sticker på filmjobb ikväll och inte kommer vara här när Fia säger Bye Bye, Sverige.
Jag följer min normala förkylningscykel. Den innebär att jag så fort kroppen blir bättre drabbas av överenergi. Toklycka över att inte vara däckad av snor och feber vilket leder till att jag tröttar ut mig på någon timme.
När Fia kom var jag i topp. Som synes.
Ikväll tillfrisknar jag med te och popcorn och fina samtal med en av de vackraste flickorna i världen. Ja ni ser ju själva hur toksnygg hon är, den där Fia.

Så känns det just nu. Jag vet någon som inte är min vän nu i alla fall: Öron, näsa, halsregionen.

Flickan på nedersta bilden heter Fia och har en man i Sydafrika. Vi har haft henne hos oss hela sommaren men nu lämnar hon oss snart för kärlek och olidlig värme. Hemma hos mig blev det avskedsfest. Inte för att man riktigt begriper det. Att hon snart inte kommer sova på madrass i mitt vardagsrum, lämna fina lappar åt mig när jag kommer hem från jobbet, skratta åt min ovilja att slänga saker från kylskåpet vars bästföredatum nu är historia.
Kanske känns det mer sen. Nästa vecka. När hon packat färdigt och man ska kramas hejdå. När veckan sedan har gått och hon bara kan nås via facebook.
Till nästa sommar då hon återigen har en plats på min madrass.

Ikväll hade jag min höstvisning. Fina vänner och vänners vänner kom och drack lemonad, åt kakor och Tom & Jerrykex och minglade och tittade på mina smycken som var utspridda över hela mitt vardagsrum.
Det blev en himla fin kväll, tycker jag. Hoppas ni som var här trivdes också!
Och nästa gång blir det i en lokal. Lånad för kvällen eller hyrd för en billig slant, det spelar ingen roll. Men lokal blir det, med förhoppningsvis många fina minglande människor.

Fredagskvällen började här efter tips från en bra, pålitlig person.
Detta är nu en rekommendation från mig (också hyfsat bra och pålitlig). Galet god mat och trevlig miljö.
Vi blev mätta och trötta och hamnade som bilden ovan avslöjar. Precis rätt, alltså.

Jag har blivit bestulen på den här dagen. Tjuven heter Migrän. Har legat och ynkat under täcket och slösat bort hela min lediga dag. Lagom muntert.
Klockan halv nio på kvällen ringde dörrklockan och där utanför stod Fia med resväskorna. Hon bor hos mig ibland och nu kom hon direkt från Öland. Jag fick strikta restriktioner att hålla mig borta från köket. Förpassad till tv-soffan. Överraskning på gång.
Och en sån fin överraskning sen då! Från Ölands skördefest till Lottas vardagsrum.

Nu börjar min dag. Det känns som förmiddag. Inte bra för nattsömnen, men skit i den.

Festen pågick i skuggan på en nymålad vägg. Ni ser ju att det var trevligt. Eller hur?

Hemma i Jönköping över helgen. På visit, får man väl säga numera.
Jag passade på att gena över barndomsgården.
Den gamla väggmålningen fanns kvar. Minsann.
När jag var liten var den nymålad, speciell, rolig och det finaste på vår gård.
Den är fortfarande speciell och rolig men den är inte längre ny, och om man skulle fråga barnen som lekte i lekparken skulle de nog tycka den nya plaströda lekstugan var det finaste på deras gård.

När jag var fyra träffade jag Johanna där. Hon var bara tre år och hon hade dagmamma i grannhuset. Vi blev bästisar då, på den gröna plätten framför väggmålningen, och vi är bästisar än idag.

Jag hejade på barnen som lekte i den plaströda lekstugan och gick sedan ut genom porten på andra sidan, promenerade förbi parken där jag för länge sedan tappade min mammas barndomsring, och kiosken där jag hittade stöldgods och fick fundera på etik och moral innan klockan ens ringt in till första lektion.
Allt det ska jag berätta mer om någon annan gång.
Idag gick jag hem till mina föräldrar och blev bjuden på världens mest välkomponerade måltid.

En halv flaska vitt vin som vi fått till skänks. Lite melon från Fias kyl och lite från min kyl. Ett lakan och en burk nötter och snacks. Och så Kiellers park.
Så gör man sig en improviserad picknick värd att lägga på minnet.

Hon är mellan bostäder nu. Mellan hennes egna och någon annans. Jag är alltid en räddare i nöden: tar hand om blommor, batterier och vit glanslack som inte ska med. Leva i kappsäck, ska hon. Sedan, när hösten kan räknas som vinter, flyttar hon igen. Till sommaren och kärleken.

Jag har ett par stamkunder. Det känns fint att säga. En av dem har beställt en sådan här berlock. Kanske just den här.

Man måste testa sitt närmsta bowlinghak. Det har vi varit överrens om länge.
Med bowlingskor på fötterna känner man sig mer stabil på jorden. Kameran avslöjade att varje människa har sin personliga stil, sin alldeles unika klotföring.
Vi åt godis som man bara tycker om när man är och bowlar. Och så surade vi över att David hade dubbelt så många poäng som vi andra. Men varje gång jag bowlar inser jag att jag gör det alldeles för sällan.

Värdinnan har ny frisyr och ett par Lotta Losten-örhängen. Det är inte illa det.

Länge har vi längtat efter kvällen då vi skulle dricka rosé på min balkong. Igår var det den kvällen.

Idag klagar jag på värmen. Jag har rätt till det. Jag har rött hår och fräknar.

Jag klagar dock inte på dagens aktiviteter.
Träffade Karilen som jag spelat Teater med på folkhögskolan. Och som alltid överraskas man över hur det kan vara tre år sedan vi sågs senast. Vi åt lunch på Hermans restaurang som inte bara har fantastiskt god mat utan också en makalös utsikt. Karilen var som vanligt vacker som få.

Idag fick jag veta att en vän till mig blivit med hemsida. Det var på tiden, jag har väntat! Vännen ifråga heter Erik och är designer. En mycket duktig sådan. Se själva på erikjosefsson.com.

Jag blir stolt, imponerad och upprymd.
Och nu längtar jag efter ett samarbete. Dina kläder, mina smycken - det kan bli så bra!

Har besök av folkhögskolevän idag. Efter pannkakslunch tog vi oss upp på Ramberget. Helene fotade sina fötter, jag fotade Helene. Och utsikten.

Magen blev mättad, törsten släckt och hjärtat mitt fylldes med livsviktig vänskap. Så var kvällen på Bishop's arms.

Det är fint att se överblommade maskrosor i dikesrenen. Vännen som varit i Sydafrika i åtta månader gick med mig på min promenadväg hem. Och visst är det konstigt att det känns som det var förra veckan vi gick där tillsammans senast. Man säger att tiden är relativ och ibland är den det mer än annars. Livet har pågått i åtta månader, det har hänt allt möjligt i livet, men ändå känns det precis som sist, igen.

I mitten av maj låg körsbärsblommorna som konfetti på marken och jag fick återse en fin vän som varit i Sydafrika i åtta månader. Hon har varit så saknad och vi har nu fem månader av tedrickande, rosévin på balkongen, promenerande och skrattande framför oss innan hon återvänder till kärleken och livet i Sydafrika.

När hon lämnar Sverige är månaden oktober och då kommer marken vara täckt av röda och gula löv.

I helgen var jag i Malmö och hälsade på hos gamla grannen Tofu.
Det blev många samtal om inredning och design. Båda var vi rörande överrens: dagens inredningstidningar är själlösa och hemmen tycks helt sakna minnen. Alla har vi ju saker, möbler och konst som vi har starka minnen till. Det är dom sakerna som i mina, och Tofus, ögon gör ett hem. Det är hur man visar sina favoritprylar och vad som genom åren kommit att betyda mycket för en, som verkligen skapar hemkänsla. Och det är också det som visar vad du verkligen är för person.
Mitt hem är överfyllt av minnen. Den enda nyinköpta möbel som jag äger är en lagerbokhylla från IKEA. Den är fylld med böcker, skivor, fotoalbum, tidningar och annat som jag älskar. Mina möbler är annars loppisfynd, arvegods eller antikviteter.
Tofu och jag insåg i helgen hur lika inredningssmak vi har. Båda har en förkärlek för gammalt porslin, gamla möbler, prylar och böcker.
Vi bläddrade i inredningsmagasin och ilsknade till över allt det opersonliga. Som Tofu uttryckte det: Man ser ju att allt är köpt och utplacerat för fototillfället!

Vad är det roliga i det liksom?

Här får ni se lite av Tofus fina hem. Jag har fått massor av inspiration för min egen lägenhet, men också för den där perfekta, stora, luftiga lägenheten som jag kommer bo i någon gång i framtiden.

Innan tåget förde mig hem efter en av årets bästa helger hann jag med en kopp kaffe med Aili och Tofu. Kall blåst hade dragit in över Malmö och det var väl inte mer än rätt efter en sådan underbart varm och härlig helg.

Har tagit 1145 foton i helgen. Det är många.
Det tar tid att kolla igenom alla dom.
Imorgon kommer det upp nya godbitar här på sidan. Bland annat en titt in i Tofus vackra hem.
Men nu är det hög tid för sömn. Så godnatt.

Som den värdinna hon är fick Tofu självklart välja ett par örhängen som tack för gästfriheten. Hon valde det par som jag förutspått hon skulle välja. De passar så fint.

Konsthallen var snygg både på utsidan och insidan. Blåregn och tegel går så fint ihop. Fotoutställningen var fin och nu längtar jag ännu mer efter en fotokurs.

Steg upp lite tidigare för att gå på loppis på Södra ESplanaden och sen äta frukost på vårt älskade Konditori Esplanaden som vi besökt mången gång förut.
Till vår bestörtning var det stängt för alltid!
Med sorg i våra hjärtan insåg vi att vi aldrig mer kommer fika där. Att en era gått i graven. Man kan ju alltid hoppas att ägarna gått i pension och inte konkurs.
Och nu skickar vi en tanke till Lapplisan och Akademikern som kommer behöva hitta ett nytt ställe att spendera sina dagar på.

Lisa och jag kommer sakna världens godaste kardemummasnurror.

Om man var rik hade man köpt en gammal professorsvilla.
Min far pratade om ett hus på Finngatan och jag tror han menar huset som gömmer sig bakom löven på nedersta bilden. Där har jag redan tänkt att jag ska bo när jag blir stor. Än finns det tid.

Lisa visar.

Hela Lund verkade ha bestämt sig för frukost i det gröna. Vi hittade en fin plats under en mistel.

Och detta var före den fina libanesiska middagen, chokladbollarna och diskussionerna om fildelning, yrkesstolthet och intelligens. Det blir ju så mycket trevligare att diskutera när man har någorlunda lika åsikt. När man förstår att den man talar med är en smart människa.

Nu tänker jag somna gott på en madrass på golvet efter att surt ha upptäckt att någon otrevlig person har spammat min gästbok med inte mindre än tjugoåtta sidor inlägg bestående av slumpmässigt ihopslängda konsonanter.

Välkomstdrink på balkongen hägrar. Lisa förbereder.

Det blev en händelserik tisdag.
Cyklade till och från jobbet. En färd som tar trettio minuter åt vardera håll. Vägen är så finurligt uttänkt att efter den långa, sega backen kommer en lång nedförsbacke. Vilket resulterar i att det blir en lång, seg backe med påföljande lång nedförsbacke även på hemvägen.
Igår köpte jag kort på gymmet bredvid så istället för att cykla hem till lugna, sköna lägenheten stannade jag och gymmade i 45 minuter.
Mycket duktigt.

Precis när jag kommit innanför dörren till nämnda lugna, sköna lägenhet fick jag sms från Tofu som råkade vara i stan och ville ta en öl. Javisst!
Vi beställde in mat som efter en timmes väntande fortfarande inte verkade ligga på faten. Frågade försiktigt en av servitriserna.
"Oj!"
Deras maskin som skickar beställningarna till köket hade gått sönder och vår beställning hade glömts bort.
Tjugo minuter senare fick vi vår oerhört efterlängtade mat och efter det bjöds vi på en extra öl och en fin dessertmeny med flera olika små godsaker.

Lägg till detta trevligt samtal hela kvällen. Jag kan meddela att det inte gjorde något som helst att vi fick vänta så länge på maten...

Igår var mina örhängen på kunglig tillställning i Holland. Rhian skrev till mig: I wore a pair of Lotta Losten earrings to meet the King today, in the hope that Silvia or Beatrix would say "wow I love your earrings where did you get them?" or that there'd be some media attention over them. Sadly they didn't, and there wasn't, but my lecturer loved them.

Fram tills nu har mina smycken kunnat skryta om när en vän till familjen fick en kram av Mark Levengood när hon hade ett par av mina örhängen på sig, nu kommer jag inte få höra annat än tjat om när dom fick träffa Kungen och Silvia.


Och så till en helt annan sak:
Jag finner det underhållande att någon har googlat på Kvinnliga Bodybuilders och kommit hit till mig...

Städade ordentligt idag. Spring cleaning, som man säger i England. Var lite orolig för att jag skulle fastna framför datorn istället för att dammsuga så jag köpte påskliljor till mig själv i förebyggande syfte. För man kan ju inte ha blommor i ett ostädat hem.
Jag avskyr verkligen att dammsuga. Så till den milda grad att jag hellre våttorkar alla golv än drar fram dammsugaren.
Skulle ju dessutom få finfrämmande i form av sötaste Beckan så det fanns inga undanflykter; Städas skulle det.

När Rebecka sen dök upp luktade det såpa i lägenheten. Tevattnet stod på kokning och popcornen stod redo att förvandlas till vita, knapriga fluffigheter.
Så här fint var det då.

Att rulla ihop sin serviett och kila in den i muggens öra. Att låta lillfingret spreta. Att fika på kondis.
Det är fint.

Är hemma igen efter en fin helg i Helsingborg med Kultursällskapet Karavan. Vi har arbetat med vårt manus, skurit ned, flyttat om. Och pratat scenlösningar, fått galna idéer och kommit på smarta lösningar.
Förkylning hade drabbat två sjättedelar av gruppen så vi tog det lugnare än vanligt. Spenderade många timmar under kökslampan. Åt gott och pratade gott.

Sådana här helger ger kraft och inspiration.

På fest hos Ida och Christian som stolt visade upp sin egentapetserade hall. Inga sneda skarvar här inte!

Fick precis ett så fint mail från en fin vän som skrev : läser din hemsida då och då och tycker dina bilder är så talande och fina så nu tänkte jag att jag skulle skicka dig ett par bilder av de som jag tog i dag på förmiddagen (med mobilen) när jag gick till stan via Vätterstranden. Det var så fint utefter hela strandremsan så en bild är egentligen inte tillräckligt för att visa den skönhet som Vätterns vatten för ett par dar sen vid kraftig nordlig vind hade skapat!

Tack så jättemycket, Lisa, för de fina bilderna! Ja, Jönköping kan vara ett jäkla blåshål; trevligt att se de positiva aspekterna av detta!
Jag minns när jag var liten och för första gången fick se isskulpturerna som hade bildats runt fontänerna vid Vattenledningsdammarna. Vackert och läskigt på samma gång.

Varför kommer jag alltid en kvart för tidigt till stationen när tåget jag skall möta är 30 minuter försenat?

Gamla Sambon är värd att vänta på.

En fika på Konditori Esplanaden tillsammans med kära Sambon gör en alltid på extra gott humör. Det är också bara där man kan tjuvlyssna på diskussioner om fördelarna med imperialistisk krigföring...

En helg med mycket arbete, skratt, kreativitet och en miljon namnförslag.
Det är underbart att ha teater i sitt liv.

När man skapar en teatergrupp blir det många namnförslag som dyker upp. Och många Werthers originalkolor. Och många fina ord behövs när man ska skriva föreningsstadgar. Ord som bedriva, demokratisk omröstning och godkännande av styrelsen.
Det känns långt ifrån det vi ska syssla med inom föreningen i framtiden. Men det är ju fantastiskt hur mycket fnitter som kan uppstå genom föreningsprotokoll och trötthet.
För vad sägs om gruppnamnen Teater Ta Dig I Brasan eller Teater Stadga eller varför inte Teater Med Lemmar?
Tja...

Imorgon fortsätter skapandet av en ny, briljant teatergrupp. Förmodligen dyker också ett fantastiskt gruppnamn upp.

Och nu säger jag godnatt.

Har fått min första beställning på hundhalsband!
Fina vännerna var hos mig på pannkakslunch idag och hade Kompis med sig.
Genom att koppla ihop tre av mina armband fick vi ett lagom stort halsband till Kompis. Och se så fin han blev!
Han ska få ett rött halsband att använda när han vill vara lite extra gåbortfin.

Detta är en lite oväntad utveckling i mitt smyckesarbete. Är egentligen inte förtjust i kläder och smycken för djur, men ett halsband till en så fin hund går ju bara inte säga nej till.
(Och jag vet ju också att vännerna är extremt långt ifrån typen som klär sin hund i kläder, fluff och annat trams, eller ser sitt husdjur som en accessoar - sånt är rent ut sagt vidrigt!)
Tänk vilken succé Kompis kommer göra på de tillställningar han i framtiden kommer bevista!
Åh, han kommer vara festens mittpunkt!

Ps: Observera de snygga strumporna i bakgrunden. Och ja, jag vet att det är under all kritik att fota i badrummet,men ljuset är ju bäst där och Kompis ville liksom inte sitta still.

Väntade besked hela dagen. Den där teaterrollen jag sökte i slutet av 2008... Trodde jag skulle få veta innan Sambons födelsedagsfirande klockan fem.
Men icke.
Jag tycker innerligt illa om att vänta. Så till den milda grad att själva innebörden av svaret inte betyder lika mycket som svaret i sig.
Gick nervöst hem till Sambon med ett hemmainslaget, därmed knöligt, paket. Inte nervös för Sambon, förstås. Hon är alltid fantastisk. Men för samtalet.
Efter middagen, innan tårtan, gav jag upp väntandet och tog telefonen i egna händer.
När jag fick tag i Regissören var svaret inte det positiva. Men inte heller det fullt negativa.
Jag fick veta att rollerna för den aktuella pjäsen redan var satta, men att de gärna vill hålla kontakt med mig, för de ansåg att jag var duktig och att de vill jobba med mig.
Ja, det kändes förstås ledsamt att inte få rollen nu. Men eftersom min audition kändes så bra, var det skönt att höra att de inte vill släppa mig helt.
Och det är så skönt att veta. Att slippa oroa sig mer. Nu får jag oroa mig igen om nån månad, då vi bestämde att vi ska höras igen.

Efter att jag lagt på bjöd Rhian på Raveprinsesstårta. Det är prinsesstårta med mer karamellfärg än vad som förmodligen är bra för dig. Men det smakar gott. Och alla överlevde förra årets ravecake så årets tårta tog slut den med.
Och så lite kaffe och vin på det.

Och tyllblomman jag gjort till kära Sambon passade henne perfekt! Som handen på handsken. Eller som hyacinten i julgruppen, om man så vill. Och det vill man ju.

Kom på ett nytt ordspråk idag.
Det hände när jag, för tredje gången i rad, spillde kaffe på Fridas köksgolv efter att jag hällt för mycket i koppen.

"Jag tror på ytspänningen i livet"

Och för att anpassa detta till verkligheten: Jag vill tro att jag klarar allt. Ibland spiller man lite på golvet. Men för det finns det disktrasor.

Diskbänkspoesi.

Måndag kväll och jag är hemma på Hisingen igen efter en trevlig helg hos föräldrarna i Jönköping. Jag fyllde 27 i fredags och har blivit firad och ompysslad så att det förslår.
Middag och mys på fredagen, shoppingtur på stan med den ömma modern på lördagen. Det var vad jag önskat mig i födelsedagspresent av föräldrarna. Min mor är bra att gå på stan med.
På söndagen hade Bästa Johannan ställt i ordning ett behandlingsrum förberett för ansiktsbehandling, ansiktsmassage och allsköns trevligheter. En sån bra present!
Bio med David på söndagskvällen, fika med fina Frida på Torpa på måndagsförmiddagen.
Innan bussen gick hem till Göteborg kl 17:20 hann David och jag med att äta fantastiskt god indisk middag.
Jag kan helt klart vara mer än nöjd med helgen!

Igår dukade jag fram alla mina smycken i vardagsrummet, kex, frukt och nötter i köket - och sen kl 18:30 började det ringa på dörren. På grund av diverse sjukdomar som går, blev vi inte så många. Men trevligt blev det. Det tittades på smycken, åts muminkex, dracks lemonad och pratades konst, kultur, hantverk och inspiration.
Kvällen blev väldigt inspirerande för mig, och jag hoppas att den även blev så för de fina människor som kom hem till mig på Hisingen för att se på smycken och dricka lemonad.

Detta var min första visning. Fler ska det bli minsann. Jag hör av mig om det någon gång när det nya året börjat.

Hemma på Hisingen igen efter en perfekt helg.
Kom till Lund kl 20 i torsdags och blev mött av gamla sambon Lisa. Promenerade på kullerstenstäckta gator genom staden som såg ut som den brukade.
Väl hemma hos Sambon hade Pelle och Rhian färdig soppa och ugnsvarmt bröd på bordet. Det var bara att sätta sig ned. Sånt gillar jag.

På fredagen gick Sambon och jag till Konditori Esplanaden, där vi var stammisar förr i världen.
Det var sig likt. Godaste kardemummasnurran och sorgligaste (men också charmigaste) plastblomman på bordet.
I rummet bredvid satt Akademikerherren och Lapplisemannen vid var sitt bord. Allt var som det skulle.
Och när Akademikerherren kläcker ur sig "Ja, afrikanerna är ju nästan tillbaks på apstadiet nu. Det enda som kan hjälpa dem är att återgå till kolonialisering", då satte vi nästan kaffet i halsen.
Var annars kan man tjuvlyssna på sådana konversationer?!

På kvällen var det Boelspex i Akademiska Föreningens fantastiska borg mitt i Lund. Föreställningen var kanon och festligheterna efteråt likaså!
Strosade hem genom Lundagård kl 03.30 på lördagsmorgonen till Sambon som fortfarande var vaken.
Fotade en läskig, död råtta på vägen hem. Man måste ta sig tid till de viktiga sakerna...

Lördagen spenderades i Malmö. Fika med hembakade muffins hos fina Victoria, och sen träffade jag Sambon, Pelle och Rhian på David Halls torg där vi åt den bästa sushin jag någonsin smakat. Vi fyra åt sushi för sammanlagt 1250 kr. Men hjälp, vad det var värt det!
Avslutade kvällen med en kopp kaffe på Espresso house. Sambon fick ett plåster i sin kopp. En bonus kan man säga. Den stackars barista-eleven såg förfärad ut. Jo tack.
Sen tog vi tåget till Lund.

Och det var väl egentligen då som kvällen började.

På tåget började vi av någon anledning prata om den fina barnleken Tipp. Ni vet den där med en ritad gubbe med russin på (En del av er ler nu igenkännande, ni andra undrar vad tusan jag snackar om. De sistnämnda är det synd om)?
Rhian är från England och hade aldrig spelat Tipp så när vi ändå var inne på Coop var vi ju så illa tvungna att köpa ett paket russin.

Tekoppar åkte fram, Rhian ritade en fin Russsintant och sedan började det. Ungefär samtidigt som studenterna två våningar under oss började skråla med i hits av Dr. Alban, Roxette och Lena PH.
Det blev en vild afton.
Det är obehagligt med Tipp. Rädslan av att nästa russin skulle kunna vara det utvalda, hänger ständigt över en.
Rhians skepticism övergick till fascination, och resulterade i en 17 minuter lång dokumentärfilm om det svenska fenomenet Tipp.
När natten börjat bli morgon hade vi spelat färdigt och vi gick och la oss.

Vi har också börjat spåna på hur man kan utveckla Tipp. Kanske Klädtipp? Striptipp? Romrussintipp (soptipp)? Variationerna är oändliga.

Söndagen ägnade jag åt fikamaraton.
Tigerkaka hos Sambon (bakad av Rhian), te på Gräddhyllan med Aili och Jonas och kaffe och macka på Ebbas med Kristoff.
Sen tog X2000 mig hem och där väntade perrongel.
En oerhört lyckad helg.

Och inte fick jag influensa heller!

Idag var jag och fikade med fina Louise.
Hon skulle fött barn i tisdags men än har inget hänt.
Vi fikade på Johans. Där spenderade vi många timmar under gymnasietiden. När lunchen i skolan var oätlig. När vi hade två och en halv timmars håltimme (för hur många timmar det än är kallas det ändå bara håltimme).
De finaste minnena därifrån är när vi hade suttit med en och samma kopp te i dryga timmen, och Johan i egen hög person kommer in med en bit av deras gudomliga fudgetårta, och utan ett ord ställer den på vårt bord och går.

Tyvärr har det fiket blivit lite för stort för sitt eget bästa, och det känns inte lika hemtrevligt och inbjudande längre.
Men det var trevligt att träffa Louise igen. Jag hade fått stränga order av modern att fotografera Louise i hennes övergravida tillstånd. Och det gjorde jag förstås.

Kvällen har spenderats hos Lostens. Föräldrarna hade lagat Lokförarns fiskgryta och den smakade som alltid ljuvligt. Nu blir det portvin och kaffe i soffan.
Kanske får man också en bit mörk chilichoklad.

Man skulle kunna säga att det är mysigt.

Var 20 minuter för tidig till sushidate med gamla kollegan/vännen fröken Baker.
Passade på att fota marken jag stod på. Och jaga duvor med kamerazoomen. Och ta kort i motljus på den nedgående höstsolen.

När fröken Baker sedan dök upp fick jag visa henne ett av de bättre sushiställena i stan: Yokohama på Andra Långgatan. En av ytterst få mysiga sushirestauranger, där man vill sitta kvar en stund efter att sista nigirin har inmundigats.
Efter en kopp te i Haga är jag nu hemma i soffan med en kopp te.

Onsdagen är på många vis veckans kämpigaste dag. När man vaknar på morgonen är det fler tidiga morgnar kvar innan helgen än man har jobbat sen förra helgen. Det är tur att man gillar sitt arbete, som en av mina kollegor sa idag.
Och man kan ju göra onsdagen trevligare genom att ta ta en öl efter jobbet med fina vänner på Andra Långgatan.
Jag tog faktiskt foton på dessa fina vänner också, men jag tror ölen gjorde dem suddiga i kanterna...
Tapeten däremot var skarp och fin, och ledde till en lång disskussion om för eller emot Fondväggar (Jag är oftast emot, med undantag för vissa snygga tapeter. Typ sådana i sammet som bara fanns att köpa på 70-talet).

Det fina med after work är att man ändå hinner med en kopp te i soffan innan det är läggdags. Och att man är pigg när man ska upp och jobba kl 06:30 dagen efter...

Så sov sött alla.

Jag har sannerligen en fin kille!
David var i Stockholm över dagen och filmade. Mitt i arbetsdagen fick jag ett sms från honom där han undrade om han skulle dra med producenten Svante till American Apparel och köpa den där kjolen till mig, som jag beställde på internet i maj och som ännu inte kommit.
Och sen skickar han denna bild inifrån butiken.
Fin färg, fin kjol. Fin kille!

Ikväll har Becka varit här på te och smörgås. Alltid lika mysigt att träffa henne. Vi har jämt mycket att tala om.

Nu är det hopp i säng som gäller.
Vi hörs snart igen!

Ida och Christian bjöd på glass och varm äppelkräm uppe på taket. Det kändes som den perfekta, oplanerade, lördagssysselsättningen.
När solen gått ner bakom kullarna klättrade vi in genom köksfönstret och plockade fram ost, kex och vin. Lagom till det dök Karin upp.
Vi pratade om bettskenor och vårdslöshet i trafiken.
Ja, det gamla vanliga alltså...

När min potentiella lördagsfikakompis skulle plocka svamp istället ställdes jag inför ett beslut. Sitta inne i lägenheten och mögla hela lördagen och förmodligen tycka synd om mig själv, eller åka in till stan och fika med mig själv och njuta av höstsolen. Jag valde förstås det andra alternativet. Det första hade ju varit rent ut sagt korkat.
Packade ner en fet modetidning, min anteckningsbok, en penna och min kamera i väskan och åkte till Haga och satte mig på ett fik med en kopp kaffe och spånade fram en hel del fina ideér som kan göra min vinterkollektion till en av de bästa.
Pratade lite med gamla sambon som flyttat tillbaks till Lund. Hon hade passerat min gamla lägenhet, vårt fina kondis med de trevliga vietnamesiska ägarna (som först efter ca 50 besök räknade oss som stammisar och slutade informera oss om var kaffet fanns) och Kryddans närlivs. Känns fint att Sambon håller ställningarna där nere i södern.

Sen skrek min mage efter sushi och jag beslutade mig för att lyssna på den.
10 bitar sushi senare träffade jag Ida och Christian och följde med dem hem för lite glass och te på deras tak.
Men det är en senare historia.
Den kommer snart.
Jättesnart.
Typ när som helst faktiskt.

Idag fick Fia sin avskedspresent. Det hemliga projektet jag skrev om igår. Och visst är det ett fantastiskt vackert halsband!
Det kändes sorgligt att säga hejdå. Jag grät förstås en skvätt, men jag fick med mig tre påsar kikärtor, tomatpuré och sambal oelek hem som hon inte kände för att ta med på resan.
Man får ju hjälpa till liksom.

Det är inte bara första snödroppen, krokusen eller maskrosen som är värd uppmärksamhet. Första klarröda höstlövet förtjänar också en del jubel.
Jag jublade åt dessa vackra blad på väg hem från jobbet.

Ikväll har jag jobbat på ett hemligt projekt till Fina Fian som arbetar sista dagen på jobbet imorgon. Och sen på fredag är det - Vips! - iväg till Sydafrika!

Resten av kvällen spenderar jag i soffan, bläddrandes i en fet modetidning, tillverkandes smycken och tittandes på tv. Med tekannan som enda (men ack, så trevliga) sällskap.

Tjing så länge!

Efter jobbet igår tog kollegan/vännen och jag bussen in till stan för lite After work. Men väl framme vid Järntorget ändrade vi oss. Det fick bli sushi istället. Och kanske lite fyndande på second hand-butiken och kanske en fika på det?
Jo. Så blev det.
Hittade fina byxor för billig peng. Åt god sushi på nyöppnat ställe. Drack kaffe/te på trevligt fik.
Och mitt i allt detta får jag syn på gamla kollegan/vännen från Lund som precis flyttat till Göteborg! Samtalade om pensionärer som fortfarande lever och sådana som inte längre finns i livet. Talade om dans och teater och lyssnade på det fantastiska skrattet som jag saknat i ett år!

Beslutade att ses för en sushidate nästa vecka.
Tänk: En vän/kollega lämnar mig för Sydafrika, en annan vän/kollega återkommer i mitt liv.
Det är ju faktiskt lite vackert.

Hon som ska lämna Sverige följde med hem till mig och fick välja ett par örhängen av mig som avskedspresent. Hon valde de snyggaste, enligt mig.
Hon har fin smak, den tjejen!

Nu är det lördag och jag sov elva timmar. Det är inte bra för dig, men det är ju attans så skönt!

Har gjort mig snygg och ska åka till stationen för lite perrongel med fina David. Kanske äter vi lite sushi.
(Någon som märkt att jag gillar sushi? snart överdoserar jag på wasabi och ingefära.)

Men, hej, så länge!

På jobbet idag städade vi ur förrådet.
Det får plats mycket i ett förråd på ett dagcenter. En miljon pussel som inte alltid innehåller alla bitar det ska, diverse tyger i knepiga material, sågspån, flirtkulor, garn, garn, garn och hur mycket annat tippat och otippat som helst!
Dessa fina garner undslapp med nöd och näppe soppåsen.
Man kan ju bara inte låta 7 så vackra kulörer hamna i soporna.
Jag har fina planer för er snören.

Om exakt en vecka flyttar en fin vän till Sydafrika. Det är ju jättelångt dit.

Och idag kom mina kläder från American Apparel!
Som jag har längtat!
Nyss nämnda vän tyckte jag sa att jag väntade på kläder från "Herr Kantarell".
Är det inte en av de vackraste felhörningarna någonsin?
Jo, jag tror nog det.

Mitt i grävandet bland Pärlmannens lådor får jag veta att vänner är i stan. Katarina fastnade också i grävandet och vi gjorde båda finfina fynd. Pärlmannen är tillbaks redan nästa vecka igen. Oh, så många fina pärlor jag ska köpa och oh, så många fina smycken jag kommer kunna göra!
Ikväll ska det dansas i hamnen. Eller i alla fall titta på när byfolket och sommargästerna dansar. Och kanske muttra lite över den dåliga dansbandsmusiken. Men trevligt är det alltid! Och nu är ju David här också! Kan knappt bli bättre faktiskt! Tjipp!